Studentlivskrönikör Nadja Airaksinen skriver om sina upplevelser bland miljöengagerade studenter i Lund och svårigheten som finns att få alla andra att engagera sig i hållbarhetskampen.
För ett tag sedan var jag på uppstartsmöte hos en miljöorganisation i Lund. Temat för kvällen var cirkulär ekonomi .Ordföranden sade ”varsågoda” och samtalen satte igång. Jag kan inte komma ihåg när jag senast sett främlingar prata så intensivt med varandra. Ivriga studenters ljud ekade på hela våningen.
På mötet var alla eniga om att det inte är svårt att begränsa sin konsumtion, särskilt inte som student. Ingen har råd att köpa nytt ändå och vi tar hand om det vi äger. Vi kan byta tjänster mot tjänster och alla vinner på att dela. Det cirkulära sättet är en del av vår natur, men det räcker inte till. Vill vi göra Sverige mer hållbart måste vi också göra det enkelt för andra. Men hur?
I våras presenterade regeringen en utredning på vad staten kan göra för Sverige ska få en mer cirkulär ekonomi. Enligt utredningen är svaret, föga förvånande, genom skattereglering och ett utökat kommunalt ansvar. Kanske inte så spännande, men staten bär åtminstone sitt ansvar.
Det lär dröja ett tag innan utredningen leder till något resultat och under tiden måste vi fortsätta leva så hållbart som möjligt. I Lund är det enkelt. Förutom att det är lätt att göra förändringar i sitt levnadssätt erbjuder studentorganisationer och miljöföreningar oändligt med alternativ som alla studenter kan ta del av. Det handlar om allt från Food Sharing-kylskåp och matvarukooperativ till gratis lopptorg och stadsodling. Hantverksaffärer lånar ut sina symaskiner och spelaffärer bjuder in till sällskapsspelskväll. Att blunda är ignorant och att lyfta på ett finger är inte svårt.
Många människor säger att de ”ska engagera sig”, men gör det ändå inte. Ännu fler ”ska förbättra sina val”, men gör inte det heller. Ord förblir ofta ord. Alla vet vad som krävs, men ingen gör något åt saken. Skenheligheten gör mig upprörd. Många klarar av steg ett men glömmer bort steg nummer två. Att prata är lätt, men att förverkliga kräver vilja.
Oavsett hur mycket miljöorganisationerna lobbar eller hur mycket vi försöker påverka vår omgivning, kommer vi aldrig kunna tvinga fram en sådan vilja. Inte ens med skattereglering eller kommunalt ansvar. Jag förväntar mig inte att alla ska bli första klassens miljöaktivister, men jag förväntar mig att alla ska dra sitt strå till stacken. Alla kan leva på ett mer hållbart sätt. Det gäller bara att börja.
Flera förslag som togs upp på miljöorganisationens uppstartsmöte blev till verklighet. Klädbytardagen, matbanken och workshopen. Allting förverkligades och det enda som krävdes var vilja. Jag önskar att denna vilja skulle nå också bortom organisationens lokaler, ut till alla medvetna och omedvetna. Det är dags att tänka om och slopa gamla tankesätt. Död åt slit-och-släng-tänk.
