I veckans utbildningspolitiska krönika skriver Adrian Ericson om att den svenska modellen med samarbete mellan arbetsgivare och fackförbund är rätt väg att gå, inte att staten går in och reglerar minimilöner.
”Nu känner jag igen mitt parti igen”, konstaterade EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark under Moderaternas stämma i förra veckan. Detta efter ett antal betydande politiska förändringar under nye ordföranden Ulf Kristersson.
Arbetsmarknaden är en sådan förändring, där partiet nu återupptar fighten mot arbetsrätten – en konflikt som lades på is under Fredrik Reinfeldts ledarskap.
Men är det rätt kamp att utkämpa?
Argumentationen låter ungefär såhär: Alltför få invandrare har ett arbete. Detta på grund av höga trösklar i form av höga ingångslöner och stel lagstiftning. Enkla jobb blockeras och många stängs ute. Därför är det rimligt att staten går in och sänker lönenivån för mindre kvalificerade yrken.
Varför är då detta en kontroversiell fråga? Ja, i huvudsak för att den lagstadgade minimilönen i Sverige är 0 kronor. Varken mer eller mindre. Löner och villkor sätts inte av staten utan av medarbetarna själva, företrädda av fackförbund, i förhandlingar med arbetsgivarna.
I arbetaryrken dominerar kollektivavtal med siffersatta lönenivåer, på tjänstemanna- och akademikernivå gäller ofta individuell lönesättning utifrån avtalet som bas.
I Sverige har fackförbunden cirka 3,5 miljoner medlemmar samtidigt som strejkerna är få. Sverige har högst sysselsättning i EU och är en av världens mest innovativa ekonomier. Lönerna är inte så dumma heller. Sysselsättningen bland just invandrare är genomsnittlig i EU-jämförelse.
Det nyanserar bilden.
Men utan tvekan har staten ett ansvar för att fler, inte minst nyanlända, ska komma i arbete. Lösningen är dock inte att köra över arbetsgivare, fack och medarbetare – utan istället tillsammans snida fram vägar till jobb.
Snarare är det så att de fackliga organisationerna många gånger visar vägen. Som när arbetarförbund inom LO tar fram snabbspår för kockar och industriarbete tillsammans med stat och näringsliv. Eller när akademikerförbundet Jusek tar ansvar och startar upp mentorskapsprogram och skräddarsyr medlemskap för invandrade akademiker.
I slutändan är varje bransch, arbetsplats och individ unik. Jordnära lösningar och samarbete är rätt väg – med andra ord: den svenska modellen.
De många samhällsbyggarna klår helt enkelt en centraliserad statlig lönepolitik alla dagar i veckan.
En naturlig insikt för alla som varken sållar sig till politikens mörkröda eller mörkblå ytterkanter.
