För ett spex som hämtat inspiration från närmsta plånbok både med spexet Selma Lagerlöf och nu med Jenny Lind fanns viss oro att kreativiteten hos Boelspexarna inte sträcker sig så långt. Oron visade sig vara helt obefogad. Boelspexarnas Jenny Lind är ett vrålbra spex tycker spexrecensenten Jacob Andersson.
Fotograf: Anni-Elina Vänskä
Visst, första akten är lite långsam och det är inte helt klart varför den ens ska utspela sig på Södermalm om inte för att dra skämt på hipsters bekostnad. Genomgående verkar dock spexet drivas av en vilja att belysa varenda stereotyp i vår samtid, då måste givetvis även hipsters få sig en känga. Vi presenteras i första akten för Jenny Lind, en självsäker om än något självupptagen kvinna som drömmer om att bli stjärna.
När väl Jenny börjat sjunga som en smyckesklädd näktergal istället för att skräna likt en katt verkar allt gå hennes väg. Hon ställer upp i en talangtävling tillsammans med Henrietta och en trött snubbe med alldaglig utstrålning och gitarr. När Jenny väl börjar sjunga blir vi i den riktiga publiken så tagna av hennes förvandling att det tar ett tag att inse att även stela Henrietta och hela juryn börjat dansa. Alla älskar plötsligt Jenny Lind och det råder inget tvivel om att hon ska gräva guld i USA.
Samtliga akter är fyllda av referenser till både gammalt och nytt. Tredje akten är mycket lik den bar där Picasso förälskar sig i den finska Sirkka i filmen Picassos äventyr av Hasseåtage. Det är också den överlägset snyggaste dekoren i hela spexet. Även dagsaktuella händelser refereras det till på ett bra sätt. Varför övertydligt peka ut Anders Borg när det går lika bra att skämta om borgare som hänger ut sig. Eller Henriettas stela uppträdande och oförmåga att charma en publik. Det känns mycket likt en annan elefant i rummet.
Det ska verkligen understrykas att det inte är på grund av skådespelet rollkaraktären Henrietta framstår som stel. Både utförandet och hennes repliker är det mest spännande i hela spexet. Den karaktärsutveckling Henrietta genomgår känns mer drabbande än Jenny Linds resa från ytlig till god, även om också den är utförd mycket bra.
Hur många spex som har åtminstone en akt under jord, i en källare, i en fängelsehåla eller i en gruva är bortom min huvudräkningsförmåga. Varför det måste vara på det viset har jag inget bra svar på. Jenny Linds andra akt utspelar sig mycket riktigt i en källare. Handlingen är samtidigt snabb och när aktens sista sångnummer utlovar blod byggs det upp riktig spänning inför spexets avslutande del.
Som helhet känns spexets framtoning ganska lågmäld om man jämför med exempelvis deras tidigare spex Pocahontas Men i det här fallet är det ingen dålig sak. Karaktärerna får utrymme att växa när handlingen inte måste nå fram till en viss punkt och fokus kan istället hamna på deras samspel.
Jenny Lind är ett spex jag tycker alla ska se. Det är riktigt tramsigt ibland samtidigt som verkshöjden aldrig blir låg. Sången och koreografin känns alltid vältajmad och det hela går i ett rasande tempo. Hennes sedel må ha blivit utbytt men här finns en sista chans att få se Jenny Lind i all sin prakt.
Bästa rekvisita: Den magiska medaljongen
Bästa samspel: Agenterna Malmborgs och Cooper, nej Coop
Grabbigaste grabben: Jämnt skägg mellan Gunther och PT men den senare vinner på längden
Roligaste låten: Jenny Lind och katten Pussys duett
