Veckans studentlivskrönika är av en annan sort än vad ni är vana vid. Den är skriven utifrån men också inifrån. Magnus Göransson skriver om sin vardag på universitetet och reflekterar om verkligheten utifrån ett alter ego ”idioten”.
Idioten arbetar. Han läser mail, ändrar scheman, planerar tentor och sorterar papper, använder färgpennor och dricker kaffe. Massor av varmt kaffe. Detta kallas administration och idioten kallas administratör. Administration eller ”adminus altos” på latin betyder i rak översättning ”att sortera papper under vattenytan” och satte p för både Romarna och Kafka. Kan man hitta lycka i tillvaron som administratör? Eller är administration ett ensamt parti patiens i fårakläder med döden som konsekvens när sista kortet är lagt?
Samtidigt som idioten lyssnar sneglande på en TED-föreläsning om en uppfinnare som genom att sätta en projektor på huvudet kan använda verkligheten som en Iphone. På skrivbordet ligger en massa papper, Ipaden som sänder TED-föreläsningen samt hans välfyllda, varma samt avskyvärt smakande kaffe i pappmugg.
Idioten är på gott humör och känner en framtidens vind och entreprenöranda när han sträcker sig efter en extra färgglad penna för att stryka under en särskilt viktig passage på något papper. Handen är ivrig och fingrarnas motorik redan inställda på själva gripandet av pennan långt innan handen är framme vid sin slutstation, en blå keramikmugg fylld med pennor.
Idiotens hand griper istället ofrivilligt muggen med kaffe som står halvvägs mellan person, idioten, och don, pennan. Han välter kaffemuggen över Ipaden och bordet. Hade kaffemuggen varit tom hade vältandet varit odramatiskt och lätt förlåtet. Men kaffemuggen var inte tom, den var välfylld. Nu går kaffe och mugg skilda vägar och brunt kaffe visar sig nu över hela bordsytan samt golvet och idiotens knä. Ipaden klarar sig visserligen men det goda humöret och framtidens vind är som bortblåst för idioten.
En svag doft av surt kaffe är allt som återstår av idiotens inre eftermiddagsimperium som lovade så mycket. Idioten är varken uppfinnare eller världsmästare utan bara människa. Han menar att det är svårt nog. Balansen är hårfin och lycka kommer i små doser. Ingenting är svart eller vitt utan bara ändlösa gråskalor, valv bakom valv oändligt. Men lycka kanske är just de minuterna innan olyckan var framme då idioten hade sitt äckliga kaffe, sin TED-föreläsning och en stunds fullständig balans innan skiten tippade över och tisdagen återigen vann över människan. Och inte tvärtom.
