När grundläggande värden som yttrandefrihet och akademisk frihet ifrågasätts på universitet undrar jag vart vi egentligen är på väg? Det skriver Vera Johnsson utbildningspolitisk krönikör.
Förra veckan drog en identitetspolitisk storm in över Lunds universitet. Studentafton presenterade sin nästa talare, Alexander Bard, vilket skapade ramaskri bland studenter som tyckte det var förfärligt med tanke på hans uttalande om #metoo-kampanjen. Senare under veckan kunde vi läsa i Lundagård och Sydsvenskan (1/11) om att litteratur av Judith Butler kvoterats in av den statsvetenskapliga institutionsstyrelsen på kursen ”Det moderna samhället och dess kritiker”. Det här gjorde man eftersom kursen inte nått upp till institutionens krav på att 40 procent av kurslitteraturen ska vara skriven av kvinnor. Detta trots att universitetslektorn Erik Ringmar, som undervisar på kursen, inte finner Judith Butler relevant för undervisningen.
Vart är vi på väg när yttrandefrihet och universitetslärarens akademiska frihet ifrågasätts? Att bjuda in talare som har olika åsikter borde inte vara kontroversiellt på ett universitet. Om det är någonstans det borde vara högt i tak och där man lyssnar på olika argument så är det just på universiteten. Könskvoteringen av kurslitteratur innebär att det är viktigare vem som är författare än litteraturens relevans för undervisningen. Självklart borde universitetslärarna ha förtroendet att styra över kursinnehållet utan dessa kvoteringskrav.
Frågan är vad som kommer härnäst? Ska universitetets föreningar endast få bjuda in talare som majoriteten av studenterna kan ställa sig bakom och håller med? Och vilket är nästa kvoteringskrav på kurslitteraturen?
Jag hoppas innerligt att vi kan få ett slut på den här utvecklingen. Yttrandefrihet och akademisk frihet är grundläggande för forskning och högre utbildning. Alla som verkar inom universitetet borde värna det.
