”Progressiva och besvärliga kvinnor finns det fullt av i historien. Som runt middagsbord och i sängkamrar haft radikala ambitioner starka nog att förändra världen och deras plats i den.” skriver studentlivskrönikör Nina Morby i sin hyllning av besvärligheten.
Det hör unga tjejer till att vara besvärliga, konstaterades i en diskussion och jag bestämde mig för att hålla med. Ungdomen med tillhörande identitetsskapande var som småstadstjej synonymt med anammande av subkulturer genom att färga håret chockrosa och måla venustecken på anklarna. I Lund är mycket från tonåren sig likt, minus chockrosa hår. Medvetna studenter går med i progressiva föreningar och protesterar mot ojämlikhet i led. Skapar nationell debatt med en hashtag, slutar äta animaliska produkter och införskaffar tygkassar med feministiska budskap i hippa second hand-butiker. I vanlig ordning.
För ett tag sedan läste jag en bok. Vegetarianen, skriven av Han Kang, skildrar reaktionerna en besvärlig kvinna möter när hon väljer att avvika från samhällets instruktionsmanual för den idealiska versionen av sitt kön. Hennes revolution består av att sluta äta kött och hon blir med ens reducerad till en otymplig varelse. Kontroversiell och motstridig. Boken slutar i förödelse med både tvångsmatning och våld. Och den symboliserar något: hur världen kan se ut för kvinnor som inte lyder snällt under normers järnhand. Som bara genom att tänja på gränsen en centimeter kan orsaka en kollektiv härdsmälta.
Under de senaste veckorna har sociala medier dominerats av besvärliga kvinnor. Kvinnor som i Metoo-kampanjen brutit en kvävande tystnad. Kvinnor som delat med sig av historier för att hämma ensamheten. Blottat förövare för att i den bästa av världar få någon form av upprättelse. Besvärliga, kan tyckas. Men sådan är också kvinnokampen.
Progressiva och besvärliga kvinnor finns det fullt av i historien. Som runt middagsbord och i sängkamrar haft radikala ambitioner starka nog att förändra världen och deras plats i den. Rösträtt, fri abort och rätt till utbildning. Det var kontroversiellt då. Det är vår frihet idag.
Det finns något vackert i besvärligheten. Den talar för att framtiden är oviss och nutiden under justering, förhoppningsvis i riktning mot något bättre. Och i staden full av ideella organisationer, separatistiska tygkassar och alternativ mjölk kan vi med tonårsrevolter i bagaget förenas i en hipp second hand-butik någonstans, high fivea vårt yngre jag och låta besvärligheten överleva ungdomen och förvandlas till ett jävlar anamma utan åldersgräns. Kanske förändrar det världen, och vår plats i den.
