Glädjetårarna och de vilda blågula firandet av Sveriges bragdavancemang till VM i fotboll var ett underbart ögonblick, i sin enkelhet och eufori. Jag fick ta en promenad runt i princip hela Lund för att lugna ner mig och så småningom somna med ett leende på läpparna.
Det blev ett välbehövligt avbrott. En rejäl kontrast från tidigare veckor då helt andra känslor periodvis stört min nattsömn. Särskilt en allmän upplevelse av att det sunda samhället och det goda samtalet sakta men säkert kvävs. En gnagande känsla, som en våt filt av lågintensivt obehag. Frustration över hur vi hela tiden tycks hamna fel – vilka frågor vi än tar oss an. Likt tvångsmässiga dikeskörningar som inte gör någon klokare.
Debatten om Alexander Bards medverkan på Studentafton kan ingen ha missat. En debatt som började med några missnöjda kommentarer – havererade totalt i en nationell ordfajt om yttrandefrihet. GP:s ledarskribent Adam Cwejman skrev om att universitetet hotas av ”totalitära studenter”. SvD:s ledarskribent Ivar Arpi hakade på och twittrade om en ”aktivistgrupp i Lund” av ”intoleranta snöflingor”.
”Aktivistgruppen” visade sig senare bestå av fem lundastudenter som kommenterat evenemanget på Facebook. Som givetvis har sin rätt att göra det. Men likväl blåste det upp till en fördummande storm i vattenglaset. Ska vi inte klara av att ha ett modererat samtal med en, för vissa, kontroversiell person utan ett osakligt ordkrig i sociala medier?
Det är ju tamejfan sorgligt i så fall.
Nåväl. En kort tid senare släpptes det första avsnittet av Grotescos senaste säsong: en musikal om flyktingkrisen. En mästerlig produktion, både rolig och samhällskritisk. Allt tycktes vara frid och fröjd.
Men inte för alla. Tankesmedjan Timbros Andreas Ericson kände sig tvungen att skriva en lång redogörelse med rubriken ”Grotesco förvränger flyktingkrisen till Löfvens fördel” om påstådda sakfel i satirgruppens skildring av flyktingkrisen. En oöverträffad humorlöshet som gör att en bara vill skrika:
– Det är en humoristisk musikal byggd på karikatyrer, inte en nyhetssändning!!!
Och så rullar det på. Falska premisser, fabricerade konflikter, halvsanningar och konspirationsteorier kastas in i en cementblandare av sociala medier. Vi murar in oss i trånga filterbubblor där horisonten krymper. Distanserar oss från utmanande tankar samtidigt som självdistans, humor och kritisk kunskapstörst sakta kvävs och tynar bort. Givetvis är det inte hela sanningen om vårt samhälle, men tendensen är mer än tydlig. Och för den bär vi alla ett ansvar, inte minst med det valår som stundar.
Jag är övertygad om att det var därför svenska landslagets seger mot Italien var så välbehövlig. Befriande på något sätt. Sveriges ödmjuka slit tillsammans. En rak, ren och ärlig kraftmätning. För åskådarna var det både underhållande och framförallt engagerande.
Tro det eller ej, men just så skulle det politiska samtalet också kunna vara.
