”Allt som allt är detta inte bara ett spex som ger ett gott skratt utan som också bottnar i tematiken kring global uppvärmning, något som är väl värt att reflektera över, ” skriver Lundagårds recensent Malin Johannesson om Helsingkronaspexets uppsättning av Atlantis eller Jag ska aldrig äta kola igen som har premiär ikväll.
Foto: Natalia Perez-Phillips
Det är en mörk onsdagkväll då jag beger mig till Helsingkrona nation för att se spexet Atlantis eller Jag ska aldrig äta kola igen. Husbandet äntrar iklädda djurkostymer. Bakom den blåfärgade ridån gömmer sig en föreställning om pirater, jakt på skatter och miljöförstöring.
Atlantis tar sin början i Kapten Emos sökande efter en besättning till hennes egenbyggda ubåt. Tre efterlysta pirater från Piratpartiet åker med Kapten Emo för att gömma sig undan lagens långa arm. Tillsammans med vetenskapsmannen Olof beger de sig ut på djupt vatten för att finna staden Atlantis. Efter dem kommer också de tre agenterna Inga, Mackenzie och robot-agenten Volt, på uppdrag att sätta piraterna från Piratpartiet bakom lås och bom.
Från och med akt två förflyttas vi under ytan, till Atlantis, där den hämndlystne Mazu härskar bland kolapapper och plastskräp som mänskligheten har slängt i havet. Där huserar också Aquaman – Atlantis självutnämnda superhjälte – och miljökämpen Alex.
I spexet blandas rapp dialog med sångnummer, synkroniserad dans och kupletter. Referenser ges till både aktuella världshändelser såväl som till Helsingkrona nation och studenternas tentaångest. Ensemblen lever sig in i sina roller och lyckas också med tricket att hålla energin uppe genom hela föreställningen.
Handlingen i Atlantis är mångskiftande och håller stundtals ett högt tempo. Därför blir föreställningen också stundvis spretig, men ensemblen lyckas ändå att knyta ihop säcken med ett originellt slut. Allt som allt är detta inte bara ett spex som ger ett gott skratt utan som också bottnar i tematiken kring global uppvärmning, något som är väl värt att reflektera över.
