Sedan kårobligatoriets avskaffande 2010 har studentinflytandet fått allt sämre förutsättningar. Bland de hårdast drabbade finns studentkårernas heltidsarvoderade som vittnar om orimlig arbetsbelastning och utbrändhet.
I en enkät som Lundagård skickat ut för att undersöka arbetssituationen för heltidare inom Lunds studentliv vittnar en majoritet av de tillfrågade kårheltidarna om ansträngda, och i vissa fall ohållbara arbetsförhållanden. Av de 26 kårheltidare som valt att delta i enkätundersökningen upplever 21 stycken att arbetsbelastningen antingen är stor eller för stor och hela 23 att de ofta eller väldigt ofta känner sig stressade. Endast fyra personer uppger att arbetsbelastningen är lagom och fem att de sällan känner sig stressade.
– Jag tror att i studentlivet generellt har man hamnat i en situation där stresstålighet har kommit att definiera kompetens och lämplighet för heltidarjobbet. Du måste nästan vara den som orkar mest och kan jobba längst för att klara av jobbet, berättar Sara Thiringer, för närvarande vice ordförande vid Lunds universitets samhällsvetarkår.
För att förstå hur situationen vuxit fram krävs en överblick över det svenska studentinflytandets historia, vilket sträcker sig nästan lika långt tillbaka i tiden som universiteten själva. Det var i samband med att Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), en sammanslutning av studentkårer vid Sveriges universitet och högskolor, tillkom 1921 som det strukturerade studentinflytande satte fart på riktigt.
Ytterligare en milstolpe för det ökade studentinflytandet skedde i slutet av 1960-talet, då studenter i hela Sverige under några turbulenta år ställde högljudda krav på ett utvidgat inflytande. 1977 tillfördes för första gången bestämmelser i högskolelagen, där studenternas rätt att aktivt medverka i bland annat styrelsearbetet vid landets högskolor och universitet fastslogs. Sedan dess har studentdeltagandet på våra lärosäten fortsatt att växa och Sveriges infrastruktur för studentinflytande har under en lång tid varit helt unikt och bland det främsta och mest ambitiösa i världen.
Den 10 juni 2010 var en vändpunkt i studentinflytandets historia som kom att leda till sämre förutsättningar för studentinflytandet och tuffare arbetssituationer för studentkårernas heltidare. Då beslutade riksdagen att avskaffa kårobligatoriet, en bestämmelse som tidigare gjort det obligatoriskt för alla studerande vid Sveriges universitet och högskolor att tillhöra en studentkår. Detta innebar i praktiken att studentkårerna inte längre kunde upprätthålla lika höga medlemsavgifter som tidigare. De flesta studentkårerna, som tidigare främst finansierats av medlemsavgifter, tappade i anslutningsgrad och således medlemsintäkter, vilket skapade en utbredd oro om studentinflytandets framtid.
Efter kårobligatoriets avskaffande ansåg regeringens utredare av ärendet att 310 kronor per student och år krävdes från statens sida för att upprätthålla studentinflytandet. Trots detta valde regeringen att kompensera kårernas stora intäktsbortfall med endast 105 kronor per student och år. Sveriges lärosäten insåg snart att detta var ohållbart och beslutade sig för att skjuta till pengar från universitetens håll. Detta var dock inte tillräckligt för att uppnå samma finansieringsnivåer som innan kårobligatoriets avskaffande.
I mars 2017 publicerade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en omfattande rapport i vilken man kartlade och analyserade studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande. I rapporten framkommer bland annat att majoriteten av Sveriges lärosäten beklagar studenternas underrepresentation och menar att poster där studenternas perspektiv är viktigt, står tomma.
Likt Sveriges lärosäten, betonar studentkårerna i rapporten de stora problem som finns med att hitta tillräckligt många studentrepresentanter. De påpekar även att det finns en rad andra organisatoriska och finansiella problem som studentkårerna står inför. I detta avseende belyser studentkårerna främst bristen på resurser för att kunna marknadsföra sig och rekrytera och utbilda studentrepresentanter. Man menar vidare att studentkårernas kanslier i dag saknar tillräckliga resurser för att skapa och upprätthålla nätverk för studentrepresentanter.
Jack Senften, före detta vice ordförande för paraplyorganisationen Lunds universitets studentkårer (Lus), har tagit del av UKÄ-rapporten och hållit flertalet föredrag på universitetet med avstamp i den. Han håller med om att studentkårerna är i behov av mer pengar och menar dessutom att det finns två andra viktiga orsaker till varför det saknas studentengagerade på studentkårerna.
– Den ena anledningen är att institutionsstyrelser generellt har svårt att hitta folk som vill engagera sig. Det saknas folk överallt. Den andra är att alldeles för få studenter förstår vad kårerna gör och vad utbildningsbevakning är, berättar Jack Senften.
Med rapporten som underlag bedömer UKÄ mycket riktigt att den viktigaste åtgärden för att studentinflytandet ska fungera fullt ut är högre anslag. Rent konkret rekommenderas regeringen att tre- eller fyrfaldiga nuvarande statsbidrag. Man menar vidare att denna åtgärd skulle stärka kårernas oberoende från lärosätet och utjämna de ekonomiska förutsättningarna för Sveriges studentkårer.
Majoriteten av Sveriges lärosäten och kårer delade UKÄ:s åtgärdsförslag. Ungefär hälften av Sveriges lärosäten höll med om att studentkårernas ekonomi måste stärkas genom en höjning av statsbidraget. Bland studentkårerna delade 68 procent denna uppfattning.
En av dem som Lundagård pratat med för att få en bättre bild av hur den verklighet som enkätundersökningen och rapporten målar upp avspeglar sig på universitetets studentkårer i dag, är Sara Thiringer, vice ordförande på Samhällsvetarkåren.
Samtidigt som hon visar mig runt och ursäktar det röriga och ostädade kårhuset kommer hon in på heltidarnas arbetsbelastning.
– Att vara heltidare innebär många möten och sena kvällar och att vara tillgänglig för medlemmarna nästan dygnet runt och ändå alltid ha mer att göra. Det har hänt att man brutit ihop efter en extra tung vecka eller när något inte gått som man förväntat sig, berättar Sara Thiringer.
Förra året när hon satt som styrelseledamot på Samhällsvetarkåren ingick hon i en arbetsgrupp som utredde arbetssituationen bland studentkårens fem heltidsarvoderade.
– Vi undersökte vad som krävde mest tid och energi från våra heltidare och ställde detta i relation till kårens övergripande syfte som det står definierat i vår stadga. Poängen var att identifiera tidskrävande arbetsuppgifter som vi egentligen inte borde ägna oss åt, berättar Sara Thiringer när jag träffar henne på andra våningen i kårens pastorala tegelhus.
Under arbetets gång lyftes till exempel kritik mot kårens så kallade “Free Store”. Det var ett tidskrävande, ideellt initiativ genom vilket kåren tidigare samlat in efterlämnade kläder och andra tillhörigheter från utbytesstudenter för att nästkommande termin erbjuda dessa till nya utbytesstudenter på en gratisloppis.
– I grunden är detta en riktigt bra sak men det har väldigt lite att göra med att bevaka utbildningarna och skapa samhörighet bland samhällsvetarstudenter, berättar Sara Thiringer vidare med ett stort leende på läpparna.
Trots att några ytterligare överflödiga arbetsuppgifter och ansvarsområden kunde identifieras och bortprioriteras var de flesta förändringarna små, såsom introduktionen av heltäckande gardiner för att förhindra direkt insyn i de heltidsarvoderades kontor. De strukturella framgångarna var alltså begränsade.
– Det var många större problem som vi inte kunde göra något åt, såsom faktumet att vi heltidare inte har tid att handleda och koordinera våra studentengagerade ute på institutionerna, säger Sara Thiringer.
Efter att Samhällsvetarkåren genomgått sin organisationskulturella självrannsakan drog Sara Thiringer slutsatsen att det stora problemet i sammanhanget är studentkårernas bristande resurser. Hennes resonemang stämmer väl överens med UKÄ-rapporten.
– Vi och många andra kårer har stora problem med att fylla de poster som finns ute på institutionerna och handleda de representanter som vi faktiskt har. I dagens situation skulle vi till exempel behöva en heltidare som arbetade uteslutande med att stötta de studieråd som samlar våra studentrepresentanter. Om vi hade mer pengar hade vi dock kunnat utbilda en huvudansvarig per institution som de studentengagerade kunde vända sig till, säger hon.
Sebastian Persson, tidigare vice ordförande för Lus, och numera politisk sekreterare på Lunds kommun, tror inte att studentkårerna skulle behöva anställa fler heltidare utan att de behöver delegera arbetsuppgifter till aktiva medlemmar
i mycket högre utsträckning.
– Jag tror att heltidarna gör för mycket administrativt arbete för att kunna hinna med det utbildningspolitiska arbetet fullt ut. Det är så pass svårt att rekrytera studentrepresentanter att man har skapat en kultur där heltidarna gör alldeles för mycket, säger han när vi träffas i hans teglade källarkontor på Rådhuset.
På vägen ut från kontoret tillägger Sebastian Persson att efter kårobligatoriets avskaffande så har studentkårerna behövt fokusera allt mer tid och resurser på sociala tillställningar.
– För att vara attraktiva för medlemmarna och bibehålla höga medlemsantal har studentkårerna tagit på sig mer sociala verksamheter än tidigare. I teorin är det dock fullt frivilligt för kåren att göra detta, berättar Sebastian Persson.
Sara Thiringer på Samhällsvetarkåren delar uppfattningen att fler uppgifter egentligen borde ligga på medlemmarna, men att utökade anslag är helt nödvändiga för att möjliggöra högre medlemsengagemang. Som det ser ut i dag tillbringar kårens heltidsarvoderade mycket tid på att stötta de närmare 70 studentrepresentanterna som bedriver utbildningsbevakning ute på totalt tio institutioner och två centrumbildningar. Studentrepresentanterna återfinns i allt från styrelser och programledningsråd till kursplanegrupper och jämställdhetsgrupper.
– Om vi förväntas tillsätta studentrepresentanter i alla beredande och beslutande organ på institutioner och fakulteter måste vi ha tillräckliga centrala resurser för att kunna gå ut i alla klasser för att rekrytera studentrepresentanter och sedan hålla kontinuerlig kontaktmed dem, kompetensutveckla dem och hantera ärenden från dem. Som det ser ut i dag har vi helt enkelt inte tillräckliga resurser för att göra detta, säger Sara Thiringer.
Mot slutet av intervjun börjar hon berätta om hur de heltidsarvoderade kvinnorna har ännu svårare arbetssituationer än deras manliga motparter då de ofta utsätts för högre förväntningar från både kollegor och kårmedlemmar. Hon menar vidare att detta är något som knappast talas om och att färre kvinnor söker sig till de förtroendevalda positionerna av just denna anledning.
– Det pratas alldeles för lite i studentlivet om att kvinnor i maktpositioner ofta har sämre psykisk hälsa än män. Innan jag kom till Lund var jag heltidsarvoderad på Rädda Barnens ungdomsförbund. Där fanns en gemensam grundsyn på arbetsmiljöfrågorna och jämställdhetsproblematiken i dessa som jag tycker saknas på kårerna, berättar Sara Thiringer.
Gunilla Jarlbro, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, som bland annat skrivit en bok tillsammans med Mia Marie Hammarlin om förtroendevalda kvinnor och män i offentlighetens ljus, delar bilden av att förtroendevalda kvinnor överlag missgynnas på sina arbetsplatser.
– I svenskt arbetsliv totalt sett är kvinnor långtidssjukskrivna i högre utsträckning än män. Det gäller även på universiteten. Detta kan inte förklaras i enbart medicinska termer utan är ett resultat av att vi lever kvar i gamla strukturer med högre förväntningar på kvinnor är män, berättar Gunilla Jarlbro.
Likt Sara Thiringer menar Gunilla Jarlbro att kvinnor ofta gör mer osynligt kringarbete än sina manliga motparter såsom att se till att arbetsplatsen är trivsam och arrangera sociala tillställningar.
– För att komma åt detta måste alla sätta på sig genusglasögon och aktivt prata om dessa frågor på den egna organisationen för att inte falla tillbaka in i genusstereotyper. Man måste vara noga med arbetsbeskrivningar och roterande scheman, berättar Gunilla Jarlbro.
Daniel Kraft, nuvarande vice ordförande på Lus och före detta heltidsarvoderad studentengagerad vid Humanistiska och teologiska studentkåren, (HTS) känner igen den verklighet som Sara Thiringer och Sebastian Persson vittnar om.
– Under min tid på HTS fick jag hoppa in på institutionerna för att hjälpa kårens studentrepresentanter. Jag var tvungen att sköta institutionsfrågor och sitta med på institutionsmöten även om jag inte borde ha gjort det, berättar han.
Daniel Kraft, som för övrigt arbetar upp till 80 timmars veckor, har länge upplevt att kårernas heltidare är alltför betyngda av tidskrävande administrativa arbetsuppgifter för att kunna ta till vara på och vidareutvecklar studentpolitiska intressen. Han beklagar sig över att heltidarna blivit mer kanslister än politiker eftersom deras uppdrag är främst det sistnämnda.
– För att studentdemokratin ska blomstra som demokrati krävs heltidare som kan koncentrera sig på att förankra fler beslut och uppmuntra en produktiv utbildningspolitisk dialog, säger Daniel Kraft.
Illustrationer och grafik: Abigail Allen
