Det är inte ofta man får se svärddueller och trollkonst i Lund. Med Var Gladspexarnasspex Svärdet i stenen finns en chans att se båda. Ett särskilt välskrivet manus och briljanta rollprestationer får spexrecensenten Jacob Andersson att gå ifrån spexet alldeles förtjust.
Foto: Jonas Jacobson
På Excalibar råder monopol av alkoholförsäljning i landet Camelot. Bland riddarna på plats i baren finner vi både Arthur, Lancelot och Mordred. Först in på scen är dock Merlin och hans kompanjon Bruse som tillsammans försöker finna ett sätt att med hjälp av svärdet Excalibur bryta den förbannelse som satt Merlins skägg i brevlådan.
För att intressera riddarna för uppgiften att föra svärdet Excalibur till Merlin kommer han på den snillrika idén att säga att den som besitter svärdet också är den rättmätige regenten för Camelot. Alla är dock inte så förtjusta i tanken att se någon annan än sig själv styra, därför blandar sig snart varenda häxa, trollbrygdsförsäljare och riddare in i jakten. Det som följer blir ett hisnande äventyr med mycket dramatik.
Spexet har istället för de fyra akterna som många andra spex istället bara två vilket får det att kännas mindre ryckigt och handlingen tappas inte bort. Efter pausen blir publiken bortskämd med en kort sammanfattning av hur landet ligger utförd genom en dockteater. Det är ett grepp jag inte sett förut men som var mycket uppskattat av publiken.
I ett litet format lyckas faktiskt Var Glad-spexarna bättre än de flesta andra spex jag har sett både återkoppla till tidigare handling och driva den framåt. Här får dekoren träda fram och ges en faktiskt betydelsefull roll både i form av nämnda dockor och inte minst Merlins skägg som ligger som en röd linje genom hela spexet.
Det dyker upp en kärleksromans som trots sin placering i riddarvärlden är befriad från rosenröd romantik. Tristan och Isolde förenas istället i sin dröm om monotoni och vardagens tristess. Deras kärlek spirar bäst i det betonggrå och på något sätt gör det att jag ömmar extra mycket för det här spexets kärlekspar.
Var Glad-skådespelarna känns hemma i konsertsalen och de använder närheten till publiken som salen ger för en hel del publikfrieri i form av trolleritricks och gliringar till publiken. Med sitt långa skägg fast i brevlådan skulle man kunna tro att Merlin är begränsad på scen men han är den som skickligt släpper manus för att skämta direkt med publiken.
Manuset är välskrivet och handlingen så genomtänkt att det känns som att bli buren på en Badenbaden-solstol från början till slut. Trots att man aldrig tappar känslan för handlingen och att de ganska troget följer en välbekant saga blir det ändå aldrig förutsägbart eller tråkigt.
Det här spexet är ett bra test för att upptäcka vad man gillar i spex. Tycker man att spex framför allt ska ge samtidssatir finns en risk att man blir besviken. Om man istället tycker att spex är som bäst när ordvitsar duggar tätt då träffar Svärdet i stenen mitt i prick.
I Monthy Python and the Holy Grail som behandlar samma saga säger karaktären Dennis: You can’t expect to wield supreme power just ’cause some watery tart threw a sword at you!” Nej, för att förtjäna att bli kung krävs förutom Excalibur att Arthur förstår det ansvar som lagts på hans axlar. Snipp snapp slut så var sagan slut. Det kan verka vara en alltför enkel idé men däremellan är spexet alldeles sprängfyllt av ordvitsar, kreativa omtagningar och storartat skådespel vilket gör det här spexet mycket sevärt.
Bästa kuplett: Skäggkuplett
Bästa samspel: Paret Tristan och Isolde i sin sång ”kärlekskuplett
Bästa tema för ordvitsar: Bruseboken
Bästa citat: ”Åh, det låter som enformig hissmusik i mina öron!”
Bästa publikfrieri: Damen i sjön med klarinett
