Kristianstads nation bjuder in till ett påhittigt melodrama som inte kan bestämma sig vilket sekel det tillhör. Förbered dig en tvåtimmars lång sprudlande föreställning som trots vissa överspelade roller och obalanser lyckas förvåna och förbrylla rakt igenom. Och påkalla en hel del skratt som fastnar i halsen.
Foto: Angelika Gierok
Snusförnuftiga och genomskådande Katarina av Holstein-Gottorp är en tysk adelsflicka som mot sin, förvisso likgiltiga, vilja ska giftas bort till Rysslands tsar Peter III, en blond och blåögd (bokstavligen) och barnsligt ansvarslös pojkregent som enligt Katarinas pinsamma första intryck inte är något mer för världen än en “förpubertal tjur med testosteronöverskott.”
Med en tsar som spontanavrättar ordvitsare och en tsarinna som är själva definitionen av ordvits kan väl allt gå fel, så tur är det nog ändå att tsaren drar iväg på “weekend invasion” till Österrike för att under fyra år bekräfta sin nästan obefintliga självbild. Det blir dock inte mindre dramatik för det, även om konflikterna begränsas till stundens skenbara hetta.
En överbeskyddande hovmarskalk som hest väser tröstlösa förolämpningar till Tsarinna Katarinas uppskruvade moder. En bottenlöst svartsjuk syster som projicerar sitt begär för Tsaren på porträttavlor och slottssoffor. Två bittra hushållerskor som gör upp med både patriarkatet och den europeiska dekadensen i sina vardagsfantasier. En hycklande katolsk präst som uppfunnit den portabla biktstolen. Det som driver föreställningen framåt är den bisarra dynamik och till synes oändlig rad överraskningsmoment som uppstår i dessas ursinnigt påhittiga karaktärers både banala och associationsrika skärningspunkter.
Om man har visst överseende med några överdoser slentrianmässiga rimskämt och en alltför hårddragen och stereotyp religionsparodi kvarstår ändå övertygande underhållning och ibland både medryckande och stämningsmättat skådespel. Och flertalet fenomenala sångnummer med kittlande gåshudsstunder att sväva i.
