Stora avhopp och bristande läs- och skrivkunskaper får inte prägla lärarutbildningen. Läraryrkets status måste höjas om kompetensförsörjningen i skolan ska säkras. Det skriver Vera Johnsson, utbildningspolitisk krönikör.
Lärarbristen har diskuterats länge. Enligt Skolverket uppgår rekryteringsbehovet till hela 60 000 heltidstjänster inom olika lärarkategorier perioden 2020-2024.
Men problemet är större än så.
I höstas släppte Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en rapport som visar att tidiga avhopp på högskoleutbildningar framförallt kan härledas till låga gymnasiebetyg. 35 procent av de studenter som påbörjar ämneslärarprogrammet hoppar av utbildningen i ett tidigt skede. Jämför det med exempelvis läkarutbildningen där avhoppen endast är åtta procent, en utbildning som till skillnad från lärarutbildningen kräver höga betyg från gymnasiet.
Den 27/11 skriver Tünde Puskás, universitetslektor vid Linköpings universitet, på DN debatt om att många lärarstudenter saknar läs- och skrivkunskaper. Han menar att det ofta inte handlar om studenter med utländsk bakgrund, utan att problemet är lika stort hos studenter med svenska som modersmål.
Det är minst sagt oroväckande att många av Sveriges framtida lärare, som ska undervisa kommande generationer, har bristande kunskaper i något så grundläggande som skrivning och läsning. Puskás förslag är att införa ett basår på lärarutbildningen, likt det man har på många naturvetenskapliga och tekniska linjer. Det är möjligtvis en kortsiktig lösning, för att till viss del kunna säkra kvaliteten på lärarutbildningen, men det kan knappast vara något som håller långsiktigt.
Frågan är vad som är värst: att det finns för få lärare, eller att många som söker till lärarutbildningen har bristande kunskaper? Det hänger såklart ihop. Hade fler ambitiösa studenter sökt sig till lärarutbildningen hade både kunskapsnivån ökat och fler fullföljt utbildningen. I alla fall om man ska tro på den ovannämnda rapporten från UKÄ.
Det långsiktiga svaret på problemet är uppenbarligen inte fler utbildningsplatser som möjliggör att fler kan söka sig till läraryrket. Istället behöver arbetsmiljön förbättras, lönerna höjas och ett större fokus läggas på ämneskunskap på lärarutbildningen för att höja statusen på läraryrket.
Målet borde vara att de som söker sig till lärarutbildningen gör det för att de har goda kunskaper och brinner för de ämnen som de vill undervisa i, inte för att det är lätt att komma in. Tyvärr är vi ganska långt ifrån den verkligheten idag, och regeringen verkar inte göra mycket för att ändra på det.
