I sin tappning av Frans G. Bengtssons Röde orm, för Lundaspexarna åskådarna på en resa genom humor, känslor och drömmar om mandelmusslor utan grädde. Men publiken fångas inte enbart in i en vikingasaga om äventyr, utan skådespelet synliggör även kärlekens nyckfullhet, föräldrars välvilliga förhållningssätt till sina barn och svenskars något satiriska beteende i Spanien. Allt detta medan skåningen Orm Tostessons försöker handskas med sin omvärld.
Foto: Magnus Göransson
Det är Lundaspexarnas första uppsättning av Röde orm och publikens förväntan hänger i den Lundensiska luften. Första akten börjar. Ljuset skimrar genom det dova mörkret. När man tror att protagonisten gör entré kommer några kor ut, varpå de apatiskt blickar ut över publiken med några subtila nickar sinsemellan. Komedi. Ett intetsägande agerande som lockar fram ett första skratt. Och just dessa småscener genomsyrar föreställningen.
Någonstans där tar dialogen mellan Orm och hans så charmiga mor Åsa vid. Sonen är bortskämd, trött och lat – ett parodisk målande av dagens ungdomskille. Modern är ”skitjobbig” och ständig orolig men har alltid sin stora sonkärlek på ett hörn. Trots humor, återfinns en varm mor- och sonrelation.
Från ingenstans seglas ett vikingaskepp in på land och med det män från kung Harald Blåtands herradöme. Hövding Krok och hans vapendragare, kvinnotjusaren Toke stiger iland och blir två av flera pionjärer under kvällen. Tillsammans med dessa åker åskådaren in i en berättelse där jakten efter Kroks hjälm sker parallellt med Orms sökande efter rikedom. Vi möter den tröge kalifen Alamansur och dennes missnöjda maka Subaida. I kalifatets land är skildringarna en fin clash av satir och realism.
Och in i akt två får vi följa med kung Blåtands ständiga jakt på en kvalificerad man åt sin dotter Ylva. Även här utmärker sig spexet med ett humoristisk skådespel kring en fader- och dotterrelation. När det gäller Ylva lyckas hon även vara den som levererar kvällens största applåder genom sitt crescendo av bejublade sång. Den där basen skojar man inte bort. För det är enligt tradition bara män på scen.
Annars är det detaljerna som gör spexet minnesvärt; Lundaspexarnas förmåga att göra banaliteter och intetsägande handlingar till betydelsefulla födelsemärken. Vi ser det när en gammal man plötslig dör vid sin rullator ståendes på scen medan handlingen fortskrider runtomkring honom. För somliga kanske en tragisk död, för andra en komik. Vi ser det i de spanska dansörerna som ackompanjerar prinsessan Subaida i hennes sång med sina single-ladies-moves, eller i kung Haralds skämt om guds favoritmat.
Med det sagt, kan inte spexet undkomma kritik. Avsaknaden av mer djärva skämt var märkbar likväl en större repertoar av samtidsaktuella referenser. Ett större involverande av publiken vore heller inte fel. Samtidigt pratar vi om Lundaspexarna och det märks att gruppen besitter en stor kvalité och talang. Och var det något som kvällen erbjöd, var det kvalité i olika konstellationer. Det var; molto bene.
– Vad säger du? Frans G. hade inte vänt sig i graven, han hade skrattat, sade den ståtliga herren skickligt till mig efter tillställningen innan vinterkylan mottog oss.
