Lundagårds utbildningspolitiska krönikör tjuvlyssnar på ett samtal om övertron på högre utbildning som medel för att förbättra världen och reflekterar över kärnvapen, marknadsekonomi och goda intentioner.
“Mamma håller på och tjatar på mig om att jag måste plugga teknik eller ingenjör eller nåt efter gymnasiet. Hon säger att det bara är genom att utveckla ny teknik som man typ kan rädda världen.”
På en buss mellan Falsterbonäset och Malmö finner jag mig plötsligt tjuvlyssnande på ett samtal mellan tre tonåringar som åker samma tur.
“Men det är fan inte sant”, fortsätter tonåringen. “Tänk att vi uppfinner typ ‘gratis supergrön energi’.” Tonåringens långa armar vevar emfatiskt in och ut ur mitt synfält.
“Men det är ju samhället, eller vadheterdet.., – ‘kapitalet’ som kommer att avgöra om uppfinningen kommer att göra världen bättre. Det mest sannolika är ju att någon som tjänar på att energi är dyrt lyckas ta patent på grejen och gömma den tills han kommer på hur han ska kunna ta betalt för den.” En begrundande tystnad sänker sig mellan de tre ungdomarna.
Jag hinner börja fundera över ett avsnitt av amerikanska National Public Radio’s podcast Planet Money som handlar just om hur omöjligt det är att styra över hur kunskap utnyttjas. Avsnittet handlar om Nordkoreas kärnvapenprogram. Journalisterna frågade sig hur i hela friden ett så fattigt land kunnat skramla ihop till ett så påkostat försvar. Följande är den förklaring de funnit.
Nordkorea är det enda landet i världen som i fredstid, med en urban, läs- och skrivkunnig befolkning drabbats av en svältkatastrof. Som orsak till katastrofen pekas landets planekonomi ut. Vad som varit många nordkoreaners räddning har varit inofficiella marknader där byteshandel bedrivits enligt marknadsliberala principer. Detta näringsidkande har resulterat i en ny samhällsklass, en, så att säga, kapitalistklass som överlevt genom att den nordkoreanska regeringen sett mellan fingrarna.
Nyttan med det relativa välstånd som denna nya samhällsklass skapat har tvärtom väckt ett intresse hos den nordkoreanska staten. Faktiskt har man bjudit in akademiker från den demokratiska världen för att vidareutveckla detta. För de ekonomer som bjudits in till Nordkorea har motivationen legat i att medverka till en framtida demokratisering eller åtminstone motverka fattigdomen. Incitamentet för den nordkoreanska regimen å sin sida har varit att då befolkningen blivit rikare så har också statens intäkter ökat i form av skatter och mutor. Man kan alltså påstå att dessa ekonomer motverkat fattigdomen i världens mest slutna land och samtidigt underblåst finansieringen av dess kärnvapenprogram.
Medans jag reflekterar över vad som eventuellt tynger de där ekonomernas samvete återupptar tonåringen på bussen sitt anförande.
“Titta på Nobels fredspris i år. Ett jätteprojekt där de har jobbat jättelänge med att motverka att kärnkraften används till kärnvapen. Jag vill inte vara den som uppfinner någon jävla smart energikälla alltså.”
Jag tror att tonåringen på bussen har rätt. Den som hoppas på att göra världen till en bättre plats ska kanske satsa på att arbeta på sin förmåga till medkännande snarare än sin karriär. Så du kanske inte ska ha så dåligt samvete om du gör något annat än att plugga i helgen.
