”Tack för danserna, för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna. ” Terminen är snart slut och studentlivskrönikör Nina Morby tänker tillbaka på tiden hon haft i Lund.
Det är nästan ett halvår sedan jag var på Ullevi och såg Håkan Hellströms konsert under stjärnhimlen. Få saker är så befriande som att låta känslorna som konserverats under vinterhalvåret explodera samtidigt som sextiofemtusen andra skriker obegripliga textrader ur Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Det slog mig då och det slår mig fortfarande att tiden i Lund är som ett utdraget känslotillstånd likt det under en Håkankonsert en julikväll. Ett emotionellt inferno, 50 nyanser av frihet och fyrtiotusen berusade studenter som kollektivt sjunger Kom igen Lena, på Tour de Chambres och nationsdansgolv.
Bland oss som under gymnasiet inte lyckades fullborda identitetspusslet till en färdigmatad karaktär, som längtade efter något på andra sidan studenten blev Lund till något mer än bara ett fint universitet. En frigörelse ompaketerad i högskolepoäng och studentrabatter. Ett alternativ till trånga gymnasiekorridorer och småstadskomplex. Eller som ett Fri till slut, som Håkan själv sjunger.
Men innan frihetstillståndet nådde fingerspetsarna fanns där något annat. I samma sekund köplatsen hos AFB precis räckte till ett korridorsrum på Delphi och enkelbiljetten från hemstaden till Lund C kvitterades uppstod en annan känsla. Var det rädsla?
Men den gick ju över. Blev till något nytt. Bland sittningar och studentikosa snapsvisor. I rum fullt med dansande studenter. Eller kanske på väg hem i natten, med någon hållandes i handen.
Det är nästan två år sedan jag satt på tåget från min hemstad till centralstationen i Lund med en ambivalent känsla inför studentlivet som väntade. Idag, mer än halvvägs genom utbildningen, väcks istället en skräck av tanken på att tiden här inte är evig. Att nationsliv, spex och Tour de Chambres tillhör en värld som bara varar ett litet tag. Kanske alldeles för kort.
Decemberkylan biter i kinderna, slutet av terminen gör sig påmind i juldekorerade skyltfönster och i hörlurarna inleder Håkan låten Fairytale of New York. Han tackar för danserna, för tårarna på kinderna och för stjärnorna på himlarna. Och precis som bland obegripliga textrader en julikväll tänker jag på hur orden kan appliceras på ett Lund innan terminsslut. Därefter tackar jag tyst för 50 nyanser av frihet, en rädsla som försvann i familjära korridorskök och för händer att hålla, på väg hem i natten.
Sen bokar jag terminens sista tågbiljett hem.
