Diskodängor, drillstavar och glädje. På Bleckhornens spelningar ryms mycket. Lundagård har besökt föreningen som inte lämnar någon oberörd.
Genom Palaestras tegelväggar hörs ett pulserande dån som ökar betydligt när Bleckhornens vice ordförande Martin Rogmark gläntar på porten, insvept i en Sousafon.
– Vi kör balkan nu, säger han medan han visar vägen in i den pulserande musiken.
Klockan närmar sig nio på torsdagskvällen. En sal på andra våningen är fylld till bredden av orkesterns medlemmar. Torsdag betyder repetition och den här gången väntar även en spelning på en middag i Universitetshuset.
– En stor del av våra spelningar är bokningar. Men ibland spelar vi bara för att ha kul, som när vi spelar utanför AF-borgen, berättar Bleckhornens ordförande Alfred Ahlberg.
Den som någon gång har passerat någon av Bleckhornens spelningar har troligen inte missat dem. Förutom orkesterns iögonfallande röd-vita dräkter, ackompanjeras de även av Baletten – en del av Bleckhornen som har till uppgift att dansa och höja stämningen ytterligare på orkesterns spelningar.
Till repertoaren hör bland annat flera av ABBA:s hits, och Pokémonlåten.
– Vi har en enormt bred repertoar och väljer vad vi ska spela genom att känna av stämningen. Spelar vi för ett äldreboende väljer vi en typ av musik, på en bal en annan, säger Alfred Ahlberg, medan orkestern i salen tar de första tonerna till Holding out for a hero.
Vägen in i orkestern är kort. Det enda egentliga kravet är att man är medlem i Akademiska föreningen.
– Alla som antingen vill utöva musik eller dansa i Baletten är välkomna i Bleckhornen, säger Alfred Ahlberg.
I dag har Bleckhornen 502 invalda medlemmar och totalt runt 80 aktiva, både i form av invalda medlemmar och medlemmar som ännu inte är invalda, så kallade proelever.
– Har man en gång varit aktiv i Bleckhornen, har man en chans att tilldelas ett nummer. Det är ett sätt att bli ihågkommen, och vi skriver ofta under med dem, säger Alfred Ahlberg, som själv är nummer 493.
Klockan närmar sig halv tio och repetitionerna är på väg att rundas av. Instrument packas ihop. Orkesterns karaktäristiska uniformer åker på, och så gör även diverse huvudbonader: hattar och mössor, såväl som cykelhjälmar och tygkalkoner.
– Vi ska spela i Pelarsalen. Där studsar ljudet, så det kommer att låta som att vi är dubbelt så många som vi faktiskt är, berättar Alfred Ahlberg innan Bleckhornen tar den korta promenaden över till spelningen.
Kvävda fnissningar blandas med hyschningar när de väntar på att dörrarna ner till middagen i Pelarsalen ska öppnas för dem.
Som Alfred Ahlberg utlovat, ekar ljudet av orkestern mellan salens stenvalv och det tjugotalet Bleckhornsmedlemmar som samlats inför middagsgästerna låter som minst det dubbla.
Lagom till Does you mother know börjar, har flertalet av de finklädda gästerna ställt sig upp och börjat dansa, liksom Bleckhornen. Drillstavar sveper genom luften, orkestern övergår till en vals och det hela avslutas med att Baletten gör en mänsklig pyramid med Emma Nilsson på toppen, uppburen av Emma Lindberg och Balettledaren Madison Green. Spelningen är över med ett lika stort spektakel som den började. Med andan i halsen kommer de tre ut i foajén tillsammans med de andra.
– Det är det här som är vårt syfte: att sprida en glad och positiv energi, säger Madison Green och får medhåll från de andra.
– Att vara med i Bleckhornen är ett bra sätt att komma in i studentlivet. Vi gör mycket tillsammans och har en bra gemenskap, säger Emma Lindberg medan en efter en av de vitklädda gestalterna försvinner ut i vintermörkret.
