”Genom att överakademisera Ruben Östlunds anspråk har recensenterna gått i fällan och upprepat filmens mönster”, skriver Filippa Werner Sellbjer i månadens kulturkrönika.
Utbildning innebär specialisering snarare än bildning. Efter några terminer i akademin brukar likväl samma visa ljuda ur kandidatens svalg: jag kan någonting som du inte kan. Därför antar jag att du inte kan någonting.
Det är lätt att dras med i ett rollspel där det gäller att trumfa de andra medstudenterna i bildning. Post Facebook är alla skickliga på att framställa sig själva som klipskare än vad vi egentligen är. Därför är det uppfriskande att se Ruben Östlund cirkulera i media i efterdyningarna av succéfilmen The Square. Orden är enkla, språket är avskalat. Scenerna från den egna filmen bagatelliseras och påstås ha blivit valda för att de var kul. Pretentiösa anspråk lyser med sin frånvaro.
”Jag tyckte att det var roligt att en man med tourettes skriker könsord i en ansträngd miljö” blir regissörens svar när han får frågan vad just den sekvensen ska säga oss om samhället. Intervjuaren flackar med blicken. Var det inte svårare än så? Det finns få personer som ger sken av att vara så dåliga på att odla sin egen persona som Ruben Östlund.
I en scen i filmen blir en konsthallschef intervjuad om en aktuell utställning. Journalisten tittar hänfört på honom efter att ha läst upp ett obegripligt resonemang som konsthallschefen själv formulerat. Journalisten ber honom, som uppenbarligen är mer akademisk än hon själv, förklara vad som menades. Han skruvar sig. Ber henne sträcka honom pappret. Och förstår själv inte ett dyft. Det visade sig att poängen bakom det trassliga språket var simpel. Texten liknar mer ett intellektuellt luftslott än en analys.
Med scenen i färskt minne är det roande att läsa raffinerande tolkningar av The Square. Genom att överakademisera Ruben Östlunds anspråk har recensenterna gått i fällan och upprepat filmens mönster. De läser in storslagna anspråk och bygger därmed egna intellektuella luftslott. The Square är ett interaktivt verk där reaktionerna på filmen är en del av narrativet.
När Ruben Östlund motiverar scenval med att de var kul finns det därför inget annat att göra för intervjuaren än att sänka blicken. Även här är filmen en framgång: han har fått oss att skämmas över våra egna uppblåsta personas.
