Att skylla ifrån sig och vägra se kopplingen mellan agerande och utfall är ett gängse beteende bland vuxna trots att nappen borde ha slängts för länge sedan. Studentkrönikör Filippa Werner Sellbjer skriver om att ta flyget som den värsta sortens hyckleri.
”Får du någonsin dåligt samvete när du tar flyget?” frågar jag en vän medan hon resolut knuffar ner resterna från en sallad i komposten. ”Nej, aldrig” svarar hon efter en kort tystnad. Kvällen fortsatte därefter som om ingenting hade hänt.
I efterhand kom jag att tänka på Magnus Bards teckning Resa är roligt från Dagens nyheter. Bilden visar två morföräldrar som vinkar farväl till sina barnbarn på en flygplats. ”Nu mina små älsklingar ska mommo å moffa ut och flyga igen – och förstöra ännu mer klimat åt er raringar” säger mommo medan hon pussar barnbarnet på kinden.
Studentlivet till trots har de flesta råd att ta en weekend till en nedskräpad strand för att uppleva absolut noll kultur. Den typ av dråplig ärlighet som Bard gestaltar uteblir dock som regel när ens vänner väljer luftvägen. Tvärtom hör man hur folk stoltserar över att vara medvetna i samma andetag som resan återberättas. Med tanke på att det inte finns effektivare sätt att förstöra planeten på är kombinationen något märklig.
Den tyska filosofen Heidegger myntade ett för ämnet centralt begrepp vid namn Sorge (ungefär översatt till omsorg). Han menade att man genom att ta andras liv på allvar tillfälligt kan glömma ångesten inför val som är en oundvikig del av livet. Bara genom att verkligt bry sig om andras öden, att känna omsorg om andra, kan livet få mening. Kanske hade inte studenterna behövt fylla sitt inre tomrum med långväga odysséer om de verkligen brydde sig om sin omvärld.
När man åsidosätter sitt agerandes konsekvenser till fördel för att få bada i ljummet vatten är man inte bara egoistisk, utan även barnslig. Uttjatade svar på vad mognad innebär så som att ”ta ansvar”, ”konsekvenstänk” och ”hänsyn” går alla stick i stäv med att ta flyget. I Bards illustration är det morföräldrarna som är infantila snarare än barnbarnen själva.
En vuxen person förstår vad ens agerande ger för konsekvenser för andra och modifierar sitt agrande utifrån dessa insikter. Vi bemedlade jättebebisar måste just därför avvänjas från vår orimliga snuttefilt. När nappen ersätts med en vision om att skapa en bättre värld blir separationen som tur är lättare.
Trots att alla vet att det är roligare att fira jul i Phuket än i Växjö.
