Sådant som är stort har ofta börjat litet. Även nationslivet i Lund. Lundagård har undersökt hur en brokig skara ynglingar lade grunden till en fullfjädrad nation med hundratals medlemmar.
Året är 1668. Skåne har blivit svenskt sedan freden i Roskilde och två år tidigare har Karl XI låtit grunda ”Regia Academia Carolina”.
På Lunds gator börjar det röra sig studenter. Några av nykomlingarna är före detta uppsalastudenter och med sig tar de en kontinental, uråldrig nationstradition som etablerats i Uppsala på 1640-talet. Universitetsledningen hurrar inte, varken i Uppsala eller i Lund, utan belägger nationssammankomster med stränga förbud och ämnar att genast relegera den som inte åtlyder.
– Huvudsakligen beror nationsförbudet på en rädsla för pennalism och att alltför tuffa nolle-ritualer ska skrämma iväg nya studenter, säger arkivarien Fredrik Tersmeden.
– I Lund finns dessutom farhågan om motsättningar mellan studenter från de tidigare danska landskapen och de som kom från övriga Sverige. Sådant vill universitetsledningen undvika.
Fem av uppsalastudenterna som under de tidiga åren anländer till Lund är ursprungligen från Östergötland och i Lund sluter de sig samman med ytterligare nio landsmän och bildar Östgöta nation. I enlighet med sederna från Uppsala väljer de en inspektor och en kurator. De antar stadgar med stränga straffbestämmelser på latin och de anordnar nattliga ölfester på stadens krogar som inte alltför sällan slutar med östgötar i proban, universitetets fängelse.
Studenternas ihärdighet lönar sig. När universitetet märker att nationsförbudet inte biter intar man snart en pragmatisk hållning. Östgöta och Smålands nation, ännu finns bara dessa, får hållas under förutsättning att en professor under titeln inspektor tillåts att övervaka verksamheten. Det ska dock dröja flera decennier, till år 1695, innan nationerna genom ett kungligt brev blir officiellt erkända.
Östgötarna är under de första 250 åren något svårrekryterade. Ett år innan nationens 200-årsjubileum, står i en skrivelse från Östgöta nation att ”nationen för tillfället ej egde någon i staden närvarande medlem”. Siffrorna är inte så värst mycket muntrare år 1901 – nationen har då två medlemmar: den ena kurator och kassaförvaltare och den andre senior, bibliotekarie och notarie. Östgötarna är emellertid inte ensamma om sina problem. I slutet av 1800-talet har nationsbeståndet vuxit sig till tolv studentnationer och många av dem lider av studenttorka. Framförallt beror det på att studentexamen togs bort från de svenska universiteten och förlades vid de högre allmänna läroverken år 1864.
Vändningen kommer under 1900-talet då utbildningspolitiska reformer bidrar till att medlemsantalet ökar från två till tusen.
Plötsligt är östgötarna för många för att inhysas hos inspektor eller kurator som under de första 150 åren. Till och med Akademiska Föreningen, där man huserat sedan den inrättades år 1830, börjar kännas trångt. På 1950-talet börjar Östgöta nations ledning söka ny lokal – ingen enkel sak i en stad med växtvärk och bostadsbrist och tillslut bestämmer man sig för att bygga nytt på Adelgatan. I augusti 1959 står huset klart och en frackklädd skara samlas för en festlig invigningsceremoni med bankett och fyrverkeri. Stämningen är så munter att inte ens det faktum att en fyrverkeripjäs bränner sönder kostymen på en av nationens främsta donatorer rår på den.
Året är nu 2018. Det som började med 14 vilsna ynglingar har 350 år senare vuxit sig till en studentnation värd för 1700 medlemmar. Med pompa och ståt ska detta firas och på Adelgatan är förberedelserna i full gång. ”Utöver Jubileumsbalen som äger rum i januari kommer vi bland annat släppa en jubileumsbok och en ny sångbok”, skriver Östgöta nations kurator, Julia Carldén, i ett mejl till Lundagård.
