Oliver Hugemark funderar kring hur internet påverkat vårt sätt att vara. Och frågar sig om inte den digitala teknologins triumf inneburit ett bakslag för livskvaliteten.
År 2010 genomförde den ikonförklarade serbiska performancekonstnären
Marina Abramovic ett av vår tids mest uppmärksammade och välbesökta performancekonstverk, The Artist is Present, på Museum of Modern Art (MoMa) i New York. Under tre månaders tid tillbringade hon sammanlagt 750 timmar på en pinnstol i fullkomlig tystnad. Framför henne i den stora konstsalen, på andra sidan ett litet fyrkantigt bort, stod ännu en pinnstol i vilken besökare en och en fick lov att sätta sig och under några minuter möta Abramovics skärpta och intensiva blick. Besökare efter besökare, likt Abramovic själv, rördes till floder av tårar, smärta som från ingenstans alldeles plötsligt vällde upp ur dessa främlingars bröst.
När jag under hösten besökte Lousiana Museum of Contemporary Art i Humlebæk utanför Köpenhamn deltog jag i en ny tappning av Abramovics konstverk. Abramovic själv närvarade dock inte denna gång, men museibesökare gavs möjligheten att genomföra samma experiment genom att sätta sig öga mot öga med en slumpmässig främling. För att delta ombads man av personalen att tömma sina fickor, göra sig av med överflödiga klädlager och ta på sig ett par hörselskydd. När jag låst in min telefon och plånbok i en förvaringsbox ledsagades jag till en avskärmad trähytt mittemot en annan slumpmässigt utvald besökare.
Till en början kändes det hela ganska olustigt, kanske obehagligt, för att inte säga helt patetiskt. Mer än en gång drog jag slutsatsen att modern konst antingen är en kommersiell bluff eller jargongmaskerad lathet. Tids nog började dock någonting underligt hända inom mig. Först hittade min andning en lugnare rytm. Kort därpå började känslor flyta upp till medvetandets yta där de bubblade allt kraftigare. Efter ett tag hände något ännu märkligare. Det var precis som om mina känslor smälte samman med kvinnans framför mig. Hennes ansiktsuttryck blev, som den romerska tänkaren Cicero en gång sade, en avbild av hennes själ och hennes ögon dess tolk. I detta ögonblick förstod jag med rörande klarsyn att det som fick besökarna på MoMa att gråta var varken mer eller mindre än den läkande närvaro och empati som bara kan uppstå ur helhjärtad uppmärksamhet.
Vår förmåga att vara intensivt uppmärksamma och koncentrerade under längre tidsperioder verkar ha krympt chockartat alltsedan internets genomslag i början av nittiotalet. Neuroforskare och biokemist Eric Kandel menar i sin uppmärksammade bok In Search of Memory att den enorma uppsjö notiser, textmeddelanden, bildflöden och filmklipp som spolar över oss dagligen överbelastar vårt arbetsminne och gör det allt svårare för oss att fokusera på en sak i taget och under längre tidsperioder. Med tiden leder detta till att hjärnan, tack vare dess inneboende formbarhet (neuronal plasticitet), drar nya ledningar som anpassar oss till att bearbeta enorma informationsmängder så snabbt och effektivt som möjligt snarare än att utföra en uppgift fullt ut i taget. Bland studenter i universitetsvärlden är detta fenomen särskilt påtagligt. Vem låter sig inte distraheras av mobilen under allt från föreläsningar och lunch med vännerna till toalettbesök mitt i natten? Och vem känner inte igen sig i svårigheten att, även när vi lagt ifrån oss mobiltelefonen, sträckläsa en bok eller lyssna på ett musikalbum rakt igenom. Det förefaller sannolikt att uppmärksamhetens förfall de senaste, säg tjugo åren, har fler orsaker än enbart ett växande dator- och mobilanvändande.
Samhällsklimatet har överlag blivit mer tävlingsinriktat och lyckosökande och allt fler ungdomar verkar finna sig lamslagna av höga krav och ändlösa möjligheter. Att multitasking, framgångstörst och sysselsatthet har blivit vår tids ledstjärnor har nog inte gjort saken bättre heller. Oavsett hur denna distraktion uppstod tror jag att en viktig lärdom från Abramovics The Artist is Present är att ett samhälle där uppmärksamheten alltid är någon annanstans än i nuet går miste om något mycket värdefullt och väsentligt för psykisk hälsa. Det är trots allt sinnesnärvaron som ger en upplevelse dess kvalitet och intensitet, det som gör att livet inte rinner av oss utan drabbar oss. Det är också uppmärksamhetens närvaro som gör oss ömsinta, mottagliga och tacksamma snarare än ängsliga och rastlösa. Utan den blir våra upplevelser halvhjärtade, för att inte säga flyktiga och andefattiga. Så att förmå fästa uppmärksamheten vid något som rent fysiskt existerar i stunden, som till exempel andetaget eller personen vid bordet mittemot, är något vi bör värna om. Man kan nog till och med påstå att uppmärksamhet är i någon mening detsamma som empati. För utan förmågan att under en längre stund fokusera innerligt på en annan människa förlorar vi, som Abramovic visade, också förmågan att hysa medkännande och, i förlängningen, knyta an och ta hand om dem vi bryr oss om.
En närbesläktad konsekvens av överstimulansens splittring av uppmärksamheten är förlusten av kontemplation, eftertanke och vår intuitiva sida, livets djupt affektiva dimension. I min personliga erfarenhet så leder stress i allmänhet, och masskonsumtion av information i synnerhet, till att man i mindre utsträckning vänder uppmärksamheten inåt, funderar och känner efter på ett djupare plan. Men förmågan att lägga ifrån sig mobiltelefonen och ta ett steg tillbaka och förnimma helheten tycks viktigare än kanske någonsin, i en värld som snurrar allt snabbare, mot en automatiserad teknikdystopi i vilken människans roll, likt uppmärksamhetens, kommer att bli allt mindre.
