Jag har gett upp. Jag har verkligen gett upp att ens försöka planera min outfit för nästkommande dag. Det slutar alltid med att jag tar på mig något annat,helst efter en stressad genomgång av halva min garderob.
När jag var fem år gav min mamma också upp. Hon gav upp att försöka lägga fram kläder till mig på morgonen. Det slutade ändå alltid i skrik, bråk och att jag gick hemifrån iklädd något i stil med storblommiga tights, en lila kjol och en rosa collegetröja.
Målet för mig på den tiden var att mina kläder skulle hålla ”hopptestet”. Detta innebar att när jag provade byxor hoppade jag några gånger för att säkerställa att de skulle sitta uppe ordentligt även när jag sprang runt och lekte. För att kunna hoppa, springa och klättra var viktigt för mig och den jag var då.
Processen med att klä på mig i dag är om möjligt ännu mer komplicerad. Även om den inte innefattar bråk och gråt. Samma byxor som jag ratade i går känns plötsligt perfekta i dag. Jag tycker att min stil varierar från dag till dag men andra skulle säkert inte ha några problem med att sätta mig inom ett visst fack.
Jag är grymt imponerad av alla de som vi intervjuat till modereportaget, och deras öppenhet till att beskriva sin egen stil. Tack även till er som sa att ni inte hade någon stil.
Att inte bry sig om sina kläder är nämligen också ett val. Vi klär oss som vi vill bli uppfattade, och hoppas att folk uppfattar det så. Det blir tydligt när man pratar med studenter och frågar dem hur de skulle beskriva sin stil, och sedan beskriva hur de tror andra uppfattar den.
Men mode, konstant förnyelse och behovet av att köpa nya kläder för att uppfylla en identitet kan också ha en smutsig baksida. Massproduktionen av textil och kläder sker inte sällan långt borta ifrån Sverige. Vi ser därför inte den negativa påverkan detta kan ha på miljön och människor som arbetar inom industrin. I Anna Hamiltons reportage kan du läsa mer om hållbarhet och klädproduktion.
