”Den som bryter med traditionen förvägrar också sina efterkommande möjlighet att vara en levande del av historien.” skriver Marcus Björk, ledamot i studentföreningen Ateneum, i en opinionsartikel i Lundagård.
Vi tycks leva i ett kritikens tidevarv där så gott som allt är att anse som fritt villebråd att kritisera. Det är en ständigt pågående diskussion och problematiserande av att våra traditioner och i synnerhet studenttraditionerna är tillkomna i en tid där män så gott som fullständigt dominerade både i samhällslivet såväl som bland studenter. Dessa anses därför vara en del av det ”gamla”, ojämlika, förtryckande och patriarkala samhället och måste därför nedkämpas med hjälp av ”normkritik”. Allt måste under lupp, nagelfaras, och slutligen få sin dom förkunnad på Twitter eller Facebook. Och det saknas för all del inte saker att kritisera i vårt samhälle, missförstå mig inte. Men vissa saker måste ändå få stå fredade från åtminstone en stor del av denna ”normkritik”.
Vad traditioner är och fyller för syfte är kanske en av vårt moderna samhälles största missuppfattningar. Traditioner är, tvärtemot den gängse uppfattningen, inte något personligt. Det är inte något som skall spegla individens personlighet, tycke eller smak. Det är något som endast är oss till låns och som angår oss alla – de ännu ofödda generationer såväl som de redan döda.
Traditioner skulle kunna liknas vid själsliga naturresurser. För precis som de fysiska naturresurserna möjliggör för människor att leva drägligare liv så möjliggör själsliga naturresurser människor att leva själsligt rikare och mer insiktsfullt liv. Denna rikedom och insikt kommer ur traditioner – där alla olika epokers kulturella och samhälleliga essens har komprimerats till en tradition som sedan ständigt kan återupplevas av alla nästkommande generationer. Resultatet blir en generations- och värderingsöverskridande förståelse för samtiden som annars skulle ha uteblivit. Traditioner blir som en röd tråd som löper genom historien, och fungerar som en trygg livlina om man skulle finna sig själv oförstående och vilsen inför en viss epok av historien.
Den som bryter med traditionen förvägrar också sina efterkommande möjlighet att vara en levande del av historien. Det är inte att betrakta som sund ”normkritik”, utan det är att betrakta som självgodhet. Det är att anse att de egna personliga värderingarna är så pass rätt och riktiga att man befinner sig i en moralisk ställning att ta ett slutgiltigt beslut för alla efterkommande generationer – om vad som är rätt att minnas och vad som bör glömmas. Jag vill istället uppmana till osjälviskhet och eftertanke. För tänk om din farfars far hade avskaffat julafton med anledning av sina personliga preferenser – att han inte tyckte om jultomten. Hade inte allas våra liv varit lite tommare då? Så nästa gång just du vill förändra eller avskaffa en tradition – tänk då en gång extra och fråga dig själv om du verkligen äger rätten och det moraliska kapitalet att förvägra dina barn att välja bort eller upprätthålla den traditionen.
Marcus Björk, ledamot i studentföreningen Ateneum
