När du själv tar ansvar för din fortbildning lär du dig mer och gör dig därmed mer intressant för alla i din omgivning. Lämna tonårstjejens hets bakom dig och omfamna bildningen.
Ett flertal sömnlösa nätter och en ångest värd en Goethe-roman. Så var månaden i slutet av varje läsår under min tid som gymnasieelev. Jag satte mycket av mitt intellektuella värde i vilka bokstäver som skrevs bredvid kurskoden. Detta är inget unikt. Betygen gav mig bekräftelse.
Inför en utbildning kan du fråga dig själv: ”vad vill jag bli?”. Gällande bildning ställs frågan med en annan utgångspunkt: ”vem vill du bli?”
Hetsen har inte följt med mig in i akademins värld, det skeppet seglade när mejlet om att betyg lagts in i Ladok och jag ivrigt loggade in och möttes av ett C. Jag förväntade mig en ångestattack, men började bara skratta och gick helt sonika vidare med livet. Jag har lyckats växa upp, tonårstjejens bekräftelsebehov är borta. Min besatthet och ångestfyllda nätter verkar nu i retrospekt som ett överdrivet slöseri med tid.
Mer intressant för läsaren är de funderingar som detta inspirerat gällande vad utbildning och bildning betyder. Skillnaden mellan bildning och utbildning är ett flitigt diskuterat ämne. Inför en utbildning kan du fråga dig själv: ”vad vill jag bli?”. Gällande bildning ställs frågan med en annan utgångspunkt: ”vem vill du bli?”. Utbildning är något som fästs på dig, bildning är något som växer inom dig. Ellen Key sammanfattar det hela med ”bildning är det som är kvar efter vi glömt allt vi lärt oss”.
Hur påverkar denna dikotomi vårt utbildningsväsen? Jag skulle vilja hävda att fokus numera ligger på utbildning, detta helt i linje med de mer arbetsmarknadsfokuserade utbildningarna. Genom detta fokus på utbildning, i kombination med negligerande av bildningsidealet, har ansvaret för lärande förflyttats. Kunskap klistras på individen. Om klistret då lossnar finns det tendenser att klaga på den som först försökt fästa den på dig.
Konsekvenserna visar på en förändrad attityd. En attityd som fokuserar mer på betyg än att verkligen lära sig något. Av detta följer mer fusk, mer tendenser där läraren hela tiden anses ansvarig för elevers dåliga resultat. Föräldrar som ringer och klagar för att just deras barn inte fått högsta betyget. Kunskapen komprimeras till ett betyg som används för nästa steg i karriären eller nästa skolansökan och förlorar därmed sitt egenvärde.
Universitet är för en del människor målet, för andra bara ett delmål. Därför kan de mönster som ses i grundskolan överföras till vårt universitet. Nu är vi dock vuxna. Det egna ansvaret ökar. Jag hoppas att vi tar denna möjlighet och använder ökningen för att bilda oss. Det är bara du som kan anskaffa dig själv bildning, håll den levande. Engagera dig i något utanför studierna. Läs en bok som inte ingår i kurslitteraturen.
