En grov dialekt, EPA-traktorer och småstadskomplex. Studentlivskrönikör Nina Morby skriver om småstaden och hur dess motståndare tillslut försonas med platsen de växt upp på.
Ågatan i Linköping. Platsen där stadens krogar agerar samlingspunkt för hemvändare under diverse högtider. Där träffas alla backpackers, spritfeta studenter och nyblivna storstadsbor för att visa upp sig själva 2.0 och säga ungefär ”fy fan va’ schönt att man inte bor kvar här” på stockholmfierad östgötska. Eller förlåt, rikssvenska.
När gymnasieårens hormonprövningar kan reduceras till en rad på cv:t och hela årskullen av nyutexaminerade studenter stämmer in i en konsensus om att den här platsen, den är helt enkelt för liten för mig, då vet till och med den trognaste lokalpatrioten att hen bor i en småstad.
Alternativt kan den som finner småstadsdefinitionen tvetydig checka av några vanliga signum. Egen dialekt, check. EPA-traktorer, check. Rimliga bostadspriser, check.
Efter gymnasiet sker i regel en förflyttning bland småstadsborna. Många köper en enkelbiljett till var-som-helst för att komma bort från kvarteren som minner om den första starkölen, barndomens skrapsår och ett krossat hjärta. Destinationerna varierar. Asien, Alperna eller gröna linjen i Stockholm. Vissa blir äventyrslystna kosmopoliter, andra heltidsstudenter så länge CSN-lånen räcker.
fy fan va’ schönt att man inte bor kvar här
Det behövs dock inget vetenskapligt underlag för att konstatera att småstadsmotståndarna någonstans halvvägs till Bali eller kandidatuppsatsen i Umeå inser att tryggheten som erbjuds hemma inte är så pjåkig. Trots allt kan stockholmare vara ganska dryga under rusningstrafik och Australien ligger så fruktansvärt långt bort när magsjukan bryter ut och mamma är på andra sidan jorden.
På gatorna där EPA-traktorer och raggaråk sökte uppmärksamhet genom avgasrör och busvisslingar finns ju även en hel del fina barndomsminnen, några fortsatt starka vänskapsrelationer och möjligtvis en första kyss bakom den lokala hemmakvällsbutiken.
Tillslut vänder en del av småstadsmotståndarna till och med tillbaka. Ser charmen i en stad där alla känner alla och där kassörskan på Ica frågar hur katterna mår. Bra, svarar de då. Och när någon frågar ”hur fan är det att bo kvar i den här hålan?” på Ågatan i Linköping kanske svaret blir detsamma. På rikssvenska.
Eller förresten, på östgötska.
