Det finns ett allvarligt problem när det kommer till vilka grepp som används av förespråkare av genusteorier och postmodernism. Istället för att bemöta argument så ägnar man sig åt en metod där man försöker frambesvärja skamkänslor hos sin motpart. I tider av metoo och inskränkningar av den akademiska friheten är detta speciellt tydligt. Det skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Felix Borrebaeck.
Skam. Den omisskännliga känslan som vi alla har haft. Känslan av stark ångest blandad med obehag. Känslan av att man har gjort något fel. Något, som man borde skämmas för. Den är en hemsk känsla. Emellertid så har denna känsla en hel del att göra med det rådande debattklimatet i Sverige.
Tvärtemot allmän uppfattning att människan är nästan uteslutande logisk och rationell så styr känslor oss mycket mer än vad vi tror. Detta är något som neuroforskare vid bl.a. University of Southern California fastslagit. Eftersom två av människans nio grundkänslor är skam och rädsla samt att dessa används i retoriska och psykologiska tekniker i svensk debatt, samt inom i diskussioner i den akademiska världen, så är dessa emotioner viktiga att utforska.
Baserat på hur det svenska samhället ser på och praktiserar genusstudier och postmodernism så skulle man kunna tro att de är vedertagna sanningar. Problemet med denna övertro är att nämnda teorier är just teorier och inte vetenskaplig fakta. Dessa teorier är snarare ideologier som dess förespråkare utger för att vara objektiv fakta. Detta är något som är djupt problematiskt speciellt då dessa teorier fått starkt fäste i den offentliga debatten och penetrerat en mängd områden i samhället, däribland myndighetssverige och den akademiska världen.
Det finns mycket att säga om denna allsköns humbug, men en mycket viktig och allvarlig del är sättet på vilket dess ideologiförespråkare möter sina meningsmotståndare.
Jag har blivit varse ett retoriskt och psykologiskt fenomen, som man i brist på bättre begrepp skulle kunna kalla för ”shaming”. Definitionen av detta begrepp kan ses som ett bedrägligt beteende där man, i en debatt eller diskussion, som taktik, försöker manipulera och kontrollera motpartens känslor istället för att lyssna på dess argument. Det sker när en person försöker frammana känslor av skam hos sin meningsmotståndare.
Förutom att ha sett andra råka ut för detta i olika medieringar så har jag personligen upplevt detta när man påpekar problem och logiska inkonsekvenser i nämnda teorier. Detta kommer primärt från personer som är förkämpar för nämnda samhällssyn. Ett exempel är när man likställs med att vara en ”hatare” av jämställdhet när man poängterar det fasansfulla med de informella normdomstolar som etablerades under höstens metoo-tider, där offentliga symboliska karaktärsavrättningar härjade fritt och rättsstatens principer åsidosattes
Detta retoriska knep används för att man ska kuva sig, krypa till korset och bekänna att man har fel. I tider av masshysteri och när den akademiska friheten inskränkts så är detta vidare förekommande. Då är det särskilt viktigt och anmärkningsvärt att syna detta ohederliga förfarande och istället fokusera på logiska argument. Även om de är underbyggda av känslor eller ej. De kan ju trots allt vara mer eller mindre logiska.
