Idioten funderar på sin egen skapandeprocess och sitt bekräftelsebehov. Processerna verkar ha fastnat i varandra.
Jag tror verkligen att nätet, facebook och instagram gör oss stressade och deprimerade. Samtidigt utgör dom en lysande plattform för kreativt och konstnärligt skapande.
Se på mig som ett exempel. Instagram gör mig deprimerad samtidigt som den innehåller allt det jag älskar. Foto, fotografer, fotograferande.
Ju långsammare jag jobbar som fotograf, med analog filmkamera, framkallning med kemikalier, kontaktkarta och bilder framkallade i mörkerrum som måste hänga och torka, ju lyckligare i den kreativa processen blir jag. En varm känsla att långsamt pensla fram något som jag faktiskt gjort helt själv.
Men sen står jag där framför instagram stressad och med ett bekräftelsebehov och tar en snapshot på min skapelse. Och plötsligt så framstår det som jag skapat som något billigt, snabbt och stressat. Jag förstör bilden för mig själv. Ändå gör jag det.
Den amerikanske fotografen Vivian Maier fotograferade för sig själv utan behovet att visa upp sina bilder. Ingen såg hennes fotografier förens efter hennes död då de hittades, hundratusentals, i ett förråd. Jag antar att hon gatufotade, också min genre, för att hon älskade jakten på bilder, på ögonblick. Aktiv på 50-talet som hon var underlättade säkert risken för henne att snabbt slänga upp något på instagram.
Våga tro på värdet i det du skapar, ett värde som inte försvinner även om du inte direkt delar det med resten av världen
När jag fotograferar försöker jag skilja på skapelseprocessen och bekräftelseprocessen men det är svårt. Min teoretiska dröm är att skapa bilder bara för mig själv. Sedan om folk gillar mina bilder så är det bra men inte avgörande. Jag är dessutom i början av min fotografiska bana men på proffsnivå gällande mitt bekräftelsebehov.
Jag skulle beskriva känslan av bekräftelsebehovet, oavsett konstnärlig inriktning, som en känsla av stress. Man vill ha en snabb sockerkick.
När jag i efterhand tittar på bilder som jag snabbt lagt upp, publicerat på instagram, så känner jag ofta ingenting, känner mig inte delaktig i min egen bild. När jag däremot jobbat länge med en bild, resonerat kring den och gjort aktiva medvetna val så känner jag mycket för bilden även långt efter den tagits.
Jag tror att vårt vardagliga greppande efter mobiltelefonen varje tyst sekund gör oss stressade och att det kan bidraga till en tomhetskänsla. Jag tror det är viktigt att tydligt skilja på den kreativa processen och vårt bekräftelsebehov.
Våga tro på värdet i det du skapar, ett värde som inte försvinner även om du inte direkt delar det med resten av världen. Precis som att man inte ska äta sig mätt på godis för en snabb sockerkick innan kvällsmaten så är det värt att vänta för att inte tappa aptiten.
