Det är sen torsdagskväll när Toddyspexarna öppnar upp dörrarna till stora salen i AF-Borgen. I vanlig sed möts publiken av långa vita läkarrockar som välkomnar oss medan sprudlande spexare delar ut programbladen. Texten Picasso lyser svart mot den gröna affischbakgrunden.
Det ligger förväntan i luften. Bakom ridån hörs viskningar och fnitter. Spexarna springer fram och tillbaka framför det långa skynket innan musikerna intar sina platser i orkesterdiket framför scenen.
Ridån går upp och vi befinner oss, till min förvåning, inte i Spanien. Istället är det Guggenheimmuséet i New York som står gestaltat. Konstmuseets ägare, Peggy Guggenheim, intar scenen.
Det är en snofsig kvinna med bestämda åsikter som tillsammans med intendent Maggan Hård af Öhring ska rädda konstmuseet från ekonomisk undergång. I jakt på att hitta ny konst, som förhoppningsvis kan rädda museet, beger hon sig till konstens huvudstad Paris för att finna lösningen.
Under resans gång som tar oss från Malaga, till Paris och tillbaka till Guggenheimmuseet möter publiken en ung Pablo Picasso. Pablo Picasso är en gänglig och ängslig ung man som står i stark kontrast till den narcissistiska Frida Kahlo. Tillsammans har de två vännerna begett sig ut i världen för att testa sina vingar. Nu är det enda målet att förverkliga sina drömmar och bli erkända konstnärer.
Spexet bjuder på underhållning och färgstarka karaktärer bortom det vanliga. Allt i från den montessori-älskande modern Maria Picasso till den dansande soppan. Ljussättningen är superb och dekoren välgjord. Inte minst orkesterns fantastiska livemusik är att imponeras av. Det som dock får gåshuden att resa sig är de fantastiska sånginsatserna och hur bra blir det inte när konstverken plötsligen kommer till liv och bryter ut i sång.
Picasso har sin beskärda del av samhällssatir om Skånetrafiken och Netflix samtidigt som den innehåller en hel del internskämt om öronbarn och af Höring. Det som dock kan efterfrågas är ett ökat tempo i den första akten. Pauserna för scenbyten blir om möjligt, en för mycket och en seghet smyger sig in i salen.
Som tur är bärs dipparna upp av en strålande ensemble med komiska inslag av exempelvis Absintfén. Så trots ett stundtals svajigt manus och en trög första akt så lyckas Toddyspexarna ro underhållningen i hamn.
Foto: Anni-Elina Vänskä
Bästa kuplett: Mäkto
Bästa sånginsats: Ta på mig av Mona Lisa
Bästa rollprestation/karaktär: Dora Maar Bitter
Föreställningar
Fredag 23 mars, kl. 19:00
Söndag 25 mars, kl. 15:30
Söndag 25 mars, kl.19:00
