Är valfrihetens välsignelse en lögn? Studentlivskrönikör Nina Morby skriver om valfrihetens baksida: beslutsångesten.
Bland gamla uppsatser, krönikor och diverse andra texter finns en avstickare i min dator.
Ångestdokumentet.
Jag skriver i mitt dokument vid tre huvudsakliga tillfällen: under livskriser, tentaperioder och när jag måste fatta ett beslut som jag helst av allt vill gömma i en byrålåda, i hopp om att få bukt med velighetens ekorrhjul.
Friheten att välja är en av välfärdsstatens främsta paroller. Den ömsesidiga relationen mellan frihet och beslut gör dock att ingendera kan existera ensam, varpå beslutsångesten medföljer friheten, vare sig den vill eller inte.
Nyligen öppnade ansökan till höstens utbildningar vid Lunds universitet. Bland cirka 300 program och omkring 2050 kurser är beslutsångest mer regel än undantag, åtminstone för de som ännu inte har en renskriven framtidsplan. Studenter byter mellan institutioner och fakulteter i tappra försök till ett nyttomaximerat resultat, som med valmöjligheternas infinitum ter sig nästintill omöjligt.
Denna aningen priviligierade akilleshäl, med särskild etablering bland millenniumgenerationen vars digitala uppdateringar ständigt påminner om roligare alternativ till den egna mediokra livsstilen, har sin grund i alternativkostnader. Varje beslut utesluter ett annat. Oavsett om det gäller utbildning, relationer eller jobb. Och lika svår som ovissheten i vad beslutens förändring kan bringa, är en förlikning med vetskapen om att det alltid kommer finnas alternativ med till synes bättre utfall.
Resultatet är paralyserande.
Hur undkommer vi beslutsångesten? Enligt psykologen Barry Schwartz är valfrihetens välsignelse en västerländsk lögn som lamslår vår förmåga att agera. Vägen till lycka, menar Schwartz, sker genom låga förväntningar.
Har Schwartz rätt? Hur mediokert, likgiltigt och mellanmjölk det än låter att nöja sig med att vara lagom glad, lagom kär och lagom road av kurslitteraturen kan det måhända i alla fall resultera i ett högre lyckomässigt medelvärde jämfört med förväntningars toppar och besvikelsens dalar. Om vi slutar leta efter dopaminutsöndrande kickar och istället strävar efter harmonins linjära ekvation, kanske beslutsångestens plågoande tackar för sig?
Dock finns en risk. Att stillsamt nöja sig och skita i beslutsfattandet av anledningen att det genererar ångest riskerar nämligen beröva oss möjligheten till de sällsynta men i högsta grad tongivande vändpunkterna i livet. De som vi bara kan tillgå genom att göra slag i sak och, till slut, bestämma oss.
Kanske är vi rentav skyldiga friheten det. Och blir det för tufft kan vi alltid skriva om ångesten i ett dokument på datorn. Istället för att gömma den i en byrålåda.
