Det finns en missuppfattning om att vi som är för fri fildelning inte vill att pengar ska strömma till kulturellt kreativa människor. Det vill vi. Tvistefrågan är inte ifall pengar ska strömma dit, utan hur. Det skriver Magnus Andersson, partiledare för Piratpartiet.
Vissa tycker att exemplarknapphet framtvingad genom upphovsrättsliga regleringar är det bästa sättet. Genom förbud på kopiering kan man se till att hålla nere mängden kopior, vilket skapar den knapphet som möjliggör prissättning och inkomster från försäljning av exemplar.
Den som tjänar mest på den typen av arrangemang är den som kontrollerar flaskhalsen ‑ gatekeepern – som kontrollerar framställningen av kopior. Ett typexempel på en sådan är skivbolag.
Men man kan också fokusera på andra knappheter än tillgång till kopior, till exempel knappheterna i rum och tid. En musiker som turnerar utnyttjar dessa och därför spelar det ingen roll hur mycket människor fildelar inspelningar av dens konserter. Faktisk närvaro vid en specifik tidpunkt i rummet har ekonomiskt värde för konsumenterna, eftersom möjligheten till att faktiskt närvara är begränsad.
De bästa affärsmodellerna i en värld utan upphovsrätt är de som tjänar på spridning av kopior
Det finns fler dylika knappheter som inte försvinner för att man reformerar upphovsrätten – t.ex. knappheten i tid att spendera på att hitta den kultur man vill konsumera. Så kan t.ex. Spotify tjäna pengar på att människor har en begränsad mängd tid att leta efter musik de vill lyssna på. Då är de villiga att betala för en tjänst som levererar förslag på ny musik.
De bästa affärsmodellerna i en värld utan upphovsrätt är de som tjänar på spridning av kopior, eftersom internet är en gigantisk maskin för att maximera spridning av kopior.
Nya flaskhalsar uppstår med nya gatekeepers, som precis som innan kommer vara de som tjänar stora pengar på konsumtionen av kultur. Men de kommer att behöva kreatörerna för att tjäna sina pengar. Precis som skivbolagen behövde efterfrågan på sina skivor, och alltså behövde fylla dem med musik som människor ville ha; så behöver även tjänster som Spotify musik att kränga och därmed musikerna.
Med detta sagt vill jag alltså hävda att upphovsrätt inte är enda sättet att styra hur pengar flödar från konsumenter till kreatörer. Hur man reglerar detta kommer styra vilka flaskhalsar som är givande att exploatera och därför vilka företag som tjänar stora mängder pengar, men det kommer inte ändra efterfrågan på de kulturella produkterna.
Vad detta faktum innebär är att andra frågor blir viktiga. Vad för sidoeffekter får olika kulturpolitiska regleringar?
För upphovsrättens upprätthållande behöver vi antingen ta ifrån människor deras möjligheter till kopiering – ändra internet från fri informationsinfrastruktur till en variant på kabel-TV – eller se till att ingen kan kopiera anonymt – övervaka all dens kommunikation. Båda dessa alternativ hade haft stora negativa effekter på vår demokrati, genom att inskränka medborgares möjlighet till fri dialog och fritt informationsintag.
Därför tycker jag – som anser att kulturell produktion är viktig – att det är tur att det finns fler sätt att finansiera kulturen på. Det innebär att vi inte behöver välja mellan kultur och demokrati, vi kan välja både och.
Magnus Andersson, partiledare för Piratpartiet
