Med ryggen in i Lund

Med ryggen in i Lund

- in Nyheter, Porträttet
Kommentarer inaktiverade för Med ryggen in i Lund
Foto: Siri Larsson

Alltid redo med en referens till det förgångna är Kalle Lind på spaning efter den samtid som flytt. Med sommarprat i P1 och en finalplats i På Spåret har han både roat och upplyst sin publik. I höst är han programledare för Språknyheter i SVT.

– Jag ser att du lever efter den militära devisen ”i tid är för sent”, säger Kalle Lind när han dyker upp två minuter efter utsatt tid apropå att jag redan är på plats. Han beger sig raskt mot disken för att beställa en cortado med trippel espresso.

Kalle Lind är född i Lund men uppvuxen i Eslöv. Relationen mellan de två städerna, där Lund är den högfärdiga storebrodern och där Eslöv har förpassats till skuggan med ett tydligt mindervärdeskomplex, har upptagit mycket av hans tankar. 2017 ägnade han ett helt sommarprat åt att dissekera relationen mellan de båda eftersom det har präglat synen på både hans uppväxt och studietid. Därefter har han blivit desto mer känd för allmänheten genom sin medverkan i de två senaste säsongerna av På spåret och med sin podd Snedtänkt.

– Jag var en störig jävel, som pratade mycket och var ganska kaxig i deras värld även om det inte var min avsikt att vara det, svarar Kalle Lind på frågan hur hans kompisar i Eslöv skulle beskrivit barndomens Kalle Lind.

– På högstadiet kände jag att om folk tycker att jag är så jävla konstig så får jag väl vara konstig också. Mina batikbyxor från den tiden har jag förstått att folk minns. Det är jag ganska stolt över, att jag så totalt vågade trotsa normen. Sedan såg jag ju lite risig ut. Det var ju ingen vacker syn. Men det var nog nödvändigt där i några år att markera att jag inte var som mina klasskompisar.

Trots sin avoga inställning till Lund läste han två års studier i litteratur, drama och historia vid universitetet.
– Jag kom in i Lund med ryggen före skulle man kunna säga och sökte mig därför aldrig in i studentikosa föreningar. I stället skulle jag bo i Malmö men det blev inget bra för jag kände ingen där heller. Sedan hade en kusin en lägenhet på Parentesen där jag kunde bo ”så länge”. Jag bodde där i två och ett halvt år. Där skulle jag egentligen bara stanna i någon termin och sedan bli någonting kreativt. Men det var så friktionsfritt att plugga lösa kurser och jag är en av dem som alltid tyckt att det var rakt igenom roligt att skriva uppsats. Sedan har jag väl kanske fortsatt att skvalpa runt där på B-uppsatsnivå i det jag fortfarande skriver.

Efter en lång utläggning om Ragnar Åslunds böcker från 1960-talet om prostitution och gruppsex i Sverige där slutpoängen är att böckerna egentligen var ett practical joke ber Kalle Lind om ursäkt för att han varit långrandig och att han ska vara mer rapp nästa gång. Att be honom prata om sig själv betyder att han också entusiastiskt ägnar tiden åt att berätta om obskyra kulturpersonligheter, vilket är själva kärnan i hans värv men också i vem han är som person. Under hela anekdoten har Kalle Lind haft något pillemariskt över sig, som om han och Ragnar Åslund ingått i en humoristisk sammansvärjning.

Sedan har jag väl kanske fortsatt att skvalpa runt där på B-uppsatsnivå.

Halvvägs in i intervjun har han kastat i sig sitt kaffe och lassat in ett halvt dussin snus. Varje gång han för ett resonemang hugger han genom luften med höger handflata som en stor köttyxa. På frågan om hur intresserad av samtiden han är med tanke på hans twittrande och krönikeskrivande lyfter han fram två aspekter. Å ena sidan håller han inte med om den allmänna bilden att det skulle vara värre i dag än någonsin förut. Ett sådant exempel är näthatet.
– Det pratas om de fruktansvärda invektiven folk använder på nätet. Då kan jag leta upp de brev folk skrev till SVT efter att Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. De breven var precis lika illa som det näthatarna skriver i dag. Det är så jag använder historia, för att påminna mig om att vi kanske inte lever i den yttersta tiden trots allt. Men jag är inte jätteövertygad. Jag är ganska misantropisk. 

Apropå den misantropiska sidan finns det vissa saker som retar honom särskilt med tiden han lever i.
– Just nu visar inte världen upp sig från sin bästa sida. Ytligt sett tillhör jag alla härskargrupper som finns och vet att jag inte alltid har rätt att tycka saker. Men jag kan ändå tycka att vi i dag ”sväljer kameler och silar mygg”. När vi diskuterar om ett skämt är rasistiskt är det en mindre angelägen diskussion än om samhället är rasistiskt.

Samtidigt menar han att vi på vissa punkter blivit mycket bättre.
– Jag brukar lyfta HBTQ som exempel. När jag gick på mellanstadiet så kunde min lärare bara konstatera att vissa i klassen tyvärr, rent statistiskt, skulle behöva bära det tunga oket att vara homosexuell. Då fanns det inga offentliga homosexuella. I dag är det ju helt självklart och har blivit mycket mer accepterat.

Vid slutet av intervjun, då vi precis pratat om utfiskning utanför Västsahara och om Kockska krogen som ligger precis runt hörnet från där vi sitter, där Paul McCartney och George Harrisson nekades att komma in för att de inte hade slips, vilket Kalle tycker ”säger mycket om Malmö.” landar han slutligen i sin barndomsidol Hasse Alfredson.
– Han brukade säga ”vi lever i elfte timmen men det är vår förbannade plikt att vara optimister”. Då kan de kalla oss världsfrånvända och naiva men vi måste ha det perspektivet. Vi behöver larv och skämt och värme. Och entusiasm! Jag kan hamna i ett tillstånd närmast ett vinrus när jag hittar någon lik Jules Sylvain och hans drömmar om bananplantager i Togo. Då känner jag att här kan jag ha stött på en guldålder som jag måste gräva mer i.

Något som han har lärt sig genom att titta på historien är att det inte finns någon övre gräns hur jävliga människor kan vara.
– Jag tror det är bra för mänskligheten om vi som har möjlighet att vara lite muntra också är det. Hasse Alfredson hade som sitt favoritcitat ”Ät, drick och var glad.” Jag tror fortsättningen är något i stil med ”ty herren har gett sitt tillstånd.” Den strofen har inte citerats för många gånger i Svenska kyrkan. Där talar man mer om synd och skam, svavel och aska. Det är den lutherska andan som den här blindtarmen till land fortfarande kroknar under.

Kalle Lind

Ålder: 42
Gör: 
Kulturarbetare
Aktuell med:
”Grammofonkåserier” i Kockska huset i Malmö
Familj: 
Sambo med tre barn
Bor: 
Malmö

Facebook Comments

You may also like

Med näsa för berömdheter

På väggen i Café Athen hänger avgjutna näsor.