Allt för länge har humaniora fått stå och skämmas i skuggan av ett effektiviserat samhälle. Det verkar som alla accepterar det uppenbara att vi inte kan likställas med andra mer marknadsorienterade utbildningar som erbjuds på universiteten. Frågan är dock vart det lämnar oss humanister och inte minst de värden vi bidrar med i samhället. Det är dags att sluta ta slag liggandes och resa sig upp för all kunskap.
Universitetet är gratis, vi får utan vidare det mest fördelaktiga lånet på marknaden och som grädde på moset ett statligt bidrag varje månad. Trösklarna för oss är därför låga när det gäller steget mot högre utbildning. Risken är dock större för de av oss som väljer humanistiska ämnen, de värden som vi erbjuder är svåra att värdera i dagens effektiviserade samhälle där exempelvis skrytbyggen är viktigare än konstsamlingar. Det finns färre och definitivt lägre avlönade jobb än vad andra exempelvis tekniska utbildningar kan erbjuda.
Att svenska universitet har haft svårigheter med kopplingen till näringslivet gällande tillhandahållande av arbetskraft kommer stundtals upp till diskussion. Många lösningar föreslås i dessa diskussioner och de verkar ofta landa i slutsatsen att humaniora måste förändras och ibland kanske avvecklas. Olikt de tekniska utbildningarna skapar inte de humanistiska ämnena färdigt stöpta arbetssillar på löpande band. Så pekpinnen faller ofta på oss, jag själv studerar statsvetenskap och har studerat konsthistoria. En del av dessa lösningar som presenteras riktade mot humaniora ämnar skilja oss från resten av de mer för arbetsmarknaden välanpassade utbildningarna. Jag har fått denna plats som utbildningspolitisk krönikör delvis på grund av min mörkblå politiska färg och borde väl egentligen alltid lita på den fria marknaden men detta gör mig ändå förbannad. Jag är trött på att våra kurser anses vara av ”hobby-karaktär” och sätts i samma fack som kvällskurser om Harry Potter. I det effektiviseringskåta Sverige är det självklart svårt att sätta ett marknadspris på exempelvis kulturellt kapital eller kritiskt tänkande. Detta gör oss dock inte irrelevanta eller oviktiga. Detta är ettn hinder som går att överkomma.
Vi som humanister måste därför börja ställa krav på vår utbildning. Detta kan exempelvis påbörjas genom ett skifte av fokus. Enligt mig kan inte exempelvis postmodernismen ens förklara de mest grundläggande mänskliga frågorna, trots det har teorintoerin stor genomslagskraft i vissa läroplaner. Kulturrelativism och nihilism gör det omöjligt att våga ta ställning för vad som är bra och dåligt, och ta vara på den idéskatt Sverige och västländer erbjuder och där vi kan vara experter. I en snabb och föränderlig tid kommer djupare och mer generella kunskaper utanför ytlig fackidioti efterfrågas, där kan kulturarbetaren göra sig relevant.
Samtidigt som kraven på utvecklandet av vår utbildning måste komma från oss måste vi även förändra debatten om oss. Det går inte direkt förbjuda dålig press när det gäller vårt utbildningsområde. Det är dags att ta av sig offerkoftan och ta kampen. Acceptera inte arbetslöshet bara för att intendenttjänsten effektiviseras bort i kommunerna, ett historiskt och kulturellt medvetande är guld värt och kommer alltid behövas för att forma framtiden. Tillåt inte att ett av universitetets viktigaste ämnen undervärderas.
