En tyst vår

En tyst vår

- in Krönika/Studentliv
Kommentarer inaktiverade för En tyst vår
Nina Morby. Foto: Jonas Jacobson

Finns våren om vi inte hör den? Studentlivskrönikör Nina Morby skriver om sorgen i tanken på en tyst vår.

Och så kom den tillslut. Våren. Fiskmåsarnas skrattsalvor ekar över hustaken, morgonen luktar nysopad asfalt och snart täcks stadsparkens gräsmattor av salongsberusade studenter som dansar in de sista timmarna av april.

När jag tänker på våren är det dock inte Valborgsfirandet som slår mig först.

Det är fåglarna.

De börjar nästan samma tid varje år. Blåmesen, talgoxen och lövsångaren. Fågelrikets symfoniorkester sjunger in våren i en försäkran om att vintern minsann får vänta. Februarinattens ensamma tystnad upphör bjärt när småtimmarna präglas av kvitter. Ljudet av trygghet.

I en tid då klimatlarmens klockor tjuter riskerar dock många fåglar sjunga på sin sista refräng. Runtom i Europa har en gravt sjunkande insektspopulation observerats vilket orsakat otaliga fåglars död.

Över ett halvt sekel har gått sedan Rachel Carson skrev boken Tyst vår (1962) som belyser miljöförstöringens konsekvenser och resultatet av en rubbad näringskedja. Trots den då banbrytande skildringen av mänsklighetens förödande miljöpåverkan har lite förändrats. Ina Möller, som forskar inom miljöpolitik vid Lunds universitet, menar att vi för närvarande upplever djurens sjätte massutrotning, där fåglarna är synnerligen utsatta.

I Tyst vår skriver Carson “Det finns något oändligt helande i naturens upprepade refränger – en försäkran om att gryningen kommer efter natt och vår efter vinter (fri översättning).” På samma ämne skriver Kristina Lindquist (27/3) ”Förlåt en patetisk stackare, men ibland tror jag att tanken på en ny vår är en grundläggande del i själva viljan att leva.”

Carson och Lindquists skildrade relation till våren känns, åtminstone på dessa breddgrader, lika given som naturlagarna själva. Varje vinter räknar jag kvarvarande dagar av mörker, vilket gjort våren synonym med en gränslös kärlek som bara kan beskrivas som fullständigt essentiell för livets hela mening.  Det är just därför det smärtar att undra, finns våren om vi inte hör den?

Från parkbänken i stadsparken hörs koltrasten sjunga fastän klockan närmar sig nio och jag fylls av en sorgblandad förtjusning. Tacksam och begeistrad över att få lyssna till vårens konstant i kvittret från trädgrenarna, sorgsen över det faktum att denna varaktighet kan bli allt annat än just det. Ett diminuendo som på grund av mänsklig faktor dör ut.

Tanken är så bottenlöst sorglig och fullkomligt ogripbar att en försoning med den inte går. Men utan fåglarnas trygga klang är det tragiskt nog precis vad vi får.

En tyst vår.

Facebook Comments

You may also like

Idioten ska bada

Idioten åker inte skidor, bestiger inte berg eller