Semestern före allt. Den långväga resan är målet i horisonten för, tja, de flesta. Men plötsligt har klander och beskyllanden börjat kastas på offentliga personer som flyger.
”Magnus ger fan inte upp” skriver sportjournalisten Patrick Ekwall (2/3) i sin bildtext på Instagram. På bilden syns en skärmdump på ett privat meddelande.
”Hej Patrick! Jag ser att du verkar flyga en hel del, nu senast ända till syd Korea (sic). Hur ser du på den väldig stora klimatpåverkan du därmed skapar?” Och därefter, ytterligare en bild, ”Hej igen Patrick! Kan jag förvänta mig ett svar eller ska jag ge upp? Mvh Magnus”.
Läsningen är häpnadsväckande. Flygresor som skambeläggs offentligt – de var sist jag kollade det bästa vi vet. I kommentarsfältet dominerar ilskna försvarstal till Patricks favör. ”Löjligt man flyger väl var man vill och hur mycket man vill. Heja dig Patrick” och ”Vilken idiot”.
På en annan del av internet har bloggaren Sandra Beijer frågestund (23/1). En läsare vill ha svar på varför hon flyger så mycket. ”Har du reflekterat nåt över det och tex tar tåget till CPH (sic) eller så?” undrar denne.
Sandra Beijers svar blir luddigt och garderande. Hon lägger ansvaret på statens axlar snarare än individens. Dessutom menar hon att resor med eller utan flyg gör världen bättre. Sandra Beijer skriver: ”Jag är hundra procent säker på att det ökar vår ödmjukhet, intellekt och minskar rasism”.
Ditt lilla försvarstal är något av det mest egoistiska jag läst.
Resorna påstås således motverka (hennes egen?) rasism i den grad att det väger upp för utsläppen. Man kan nästan tro att den primära anledningen till att Sandra Beijer reser är ren filantropi. Kritiken låter inte vänta på sig i kommentarsfältet. Svar som är för långa för att citera om hur klimatförändringarna drabbar fattiga länder värst och att man inte kan undfly sitt eget ansvar. En person skriver kort och koncist: ”Ditt lilla försvarstal är något av det mest egoistiska jag läst”.
2017 var ett omvälvande år för Sveriges flygkultur. För det första ökade svenskarnas flygresande med sex procent och upptar nu en tiondel av landets totala utsläpp. För det andra har ett offentligt samtal kring flygandets vara och icke varande rasat. Plötsligt ifrågasätts flyget så som kött- och överkonsumtion satts under lupp dessförinnan. Debatten verkar ge miljöaktivister (i andras ögon miljöfanatiker) mod till konfrontation. Vad blir flygresenärernas försvar?
”Jag tänker så här – flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation.”
Tweeten, signerad Kristdemokraternas kommunalråd Sara Skyttedal (30/1), har delats mer än 600 gånger. Att göra världen gott genom att flyga går milt uttryckt stick i stäv med de rön som pekar på en obeboelig planet om utsläppen fortsätter öka. Ändå skriver politikern att hon klimatkompenserar genom att flyga som aldrig förr. Varför gör hon såhär?
Sara Skyttedals (öronmärkta?) biljettinköp och Sandra Beijers toleransresor är exempel på vad psykologen Per Espen Stoknes kallar kognitiv dissonans. Han menar att vi rättfärdigar ett klimatfarligt levnadssätt genom att ljuga för oss själva.
Resandet har en upphöjd status över all annan typ av konsumtion.
På SVT:s Opinion live (1/2) står Viggo Cavling, chefredaktör för resebranschens affärstidning Travel News, ensam på flygets sida. Han menar, ordagrant, att ju fler människor som flyger, desto bättre värld får vi. För att förstå hans argument måste vi följa med på en fascinerande tolkningsexpedition. Han illustrerar sin teori med kinesiska turister som besöker Sverige. När de (om de?) passerar Sveriges riksdag bestämmer sig turisterna för att genomföra en demokratirevolt i hemlandet. Den blir framgångsrik, varefter medborgarna använder sin nyfunna röst till att drastiskt minska Kinas klimatpåverkan. Alla borde flyga, för då blir världen demokratisk och därmed grön, påstår Viggo Cavling. Om detta stämde torde utsläppen ha minskat i takt med att världen blev mer demokratisk, i stället för att, ja, gå åt precis andra hållet. Jag undrar spontant om han själv enbart turistar i diktaturer. Redaktören stöter på mothugg, och slickar såren genom att skriva krönikan Debatten om flyget kan vara ett skämt i den egna tidningen två veckor senare.
Att resa har länge betraktats som en okränkbar komponent i en högstatus- och medveten livsstil. Flygets intensiva skadeverkningar tycks inte ha spelat någon roll. Att flyget inte på allvar har ifrågasatts tidigare kan förklaras av att resandet har en upphöjd status över all annan typ av konsumtion. Konsumtionsforskaren Sofia Ulver skriver i Dagens Nyheter: ”Resan är hägringen i horisonten, en konsumtionens fata morgana, och den kan bara nås med flyg”. Att fara iväg ses som målet med att spara pengar, arbeta eller ens finnas till. Den som reser framstår som självmaximerande, autentisk och autonom vilket legitimerar att sätta sin ”klimatmedvetenhet på paus”, som Sofia Ulver träffsäkert skriver.
För att rädda sin heder påstår medvetna personer att de flyger för ädla syften och inte blott den egna njutningen. Demokrati, gröna flyg och tolerans blir en slags sköld mot pekande fingrar. Att folk skulle ändra sitt beteende på grund av personangrepp kan diskuteras, men klart är att flygresandets status är i gungning. Om det är en luftgrop eller ett motorhaveri återstår att se.
I papperstidningen skrevs det felaktigt att konstumtionsforskaren Sofia Ulver skrivit sin ovan citerade artikel i Svenska Dagbladet. I papperstidningen är Sofia Ulvers namn felstavat. Felen är åtgärdade.
