”Sociala medier är inte alltid det öra mot marken vi vill att det ska vara”, skriver Jonathan Mortenlind i månadens kulturkrönika.
”Demokratin är inte äldre än att mina föräldrar växte upp i ett samhälle där den inte fanns”. Med detta citat från Göran Persson inleds dokumentären Länge leve demokratin. I tider av ryska nättroll och Twitterstormar är det relevant att ställa en fråga, hur mår demokratin egentligen?
Samhället vi lever i förändras i en hejdundrande takt. Kanske kommer framtida generationer se tillbaka och undra hur det var att leva under en sådan omvälvande tid som det är nu.
Uppkopplingen till sociala medier är total, och den ena Twitterstormen är knappt över innan den avlöses av en annan. De sociala medierna har digitaliserat samhällsdebatterna och skapat en plattform där alla kan komma till orda. Men frågan är om inte den demokratiska revolutionen blivit kapad på kuppen.
Det tycker i vart fall Jonas Gardell, som i en artikel för Expressen skriver om hur sociala medier inte alls blev som han hoppades. Det som ursprungligen var tanken att ge honom kontakt med sin publik har i stället vänts till något helt annat. Gardell menar på att Twitter tagits över av fejkkonton, extremister och troll. Frågan är om sociala medier har blivit mer till en källa för desinformation än den upplysningsmaskin som många hoppades på. Så hur bra inblick ger Twitter egentligen i samhällsdebatten?
Twitter är en plats där munhuggande om allt mellan himmel och jord ständigt pågår. Inte sällan väcker dessa debatter rubriker i våra kvällstidningar. Men enligt Sveriges internetstiftelse är det emellertid endast sex procent av den svenska befolkningen som använder sig av Twitter dagligen. Fem procent någon gång i veckan och tre procent någon gång i månaden. Räknar man snällt landar man i att 14 procent av svenskarna är Twitteranvändare. Och då vet vi inte om några av dessa är fejkkonton. Kan det vara så att sociala medier som Twitter ibland får oförtjänt stort utrymme i media?
Sociala medier är inte alltid det öra mot marken vi vill att det ska vara. Twitter ger inte en total inblick i vad folk tycker och tänker. I en av världens mest digitaliserade demokratier är det säkerligen frestande att låta sociala medier agera opinionsmätare, men det är inte alltid så träffsäkert.
Kanske finns det inga genvägar till att veta vad folk faktiskt tycker. Kanske har digitala medier ännu inte lyckats ersätta fysiska möten människor emellan. Kanske finns det inga Twitterstormar.
