Fidget spinners, stinkande utedass och klimathot var begrepp som brukades under måndagens debatt som handlade om ekonomisk tillväxt. Både innan och efter debatten fick även publiken ta ställning till propositionen ”Är det dags att sluta sträva efter ekonomisk tillväxt?”.
Foto: Filippa Werner Sellbjer
Det råder en livlig stämning i Café Aten. Ett brett spektrum av åldrar syns bland publiken i kväll som är här för att bevittna debatten som utgår från frågan ”Är det dags att sluta sträva efter ekonomisk tillväxt?”. Längst fram står två bord som representerar kvällens respektive åsiktsläger. Vid det vänstra bordet sitter Birger Schlaug, Simon Sällström och Kajsa ”Ekis” Ekman som ska argumentera för propositionen. Vid höger bord sitter oppositionen bestående av Anne-Marie Pålsson, Gustav Reinfeldt och Andreas Bergh.
Innan debatten inleds hälsas publiken välkommen av Niklas Ljunglöf, ordförande för samhällspolitiska utskottet inom Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening, tillsammans med Måns Olsson, vice ordförande för Lunds debattsällskap. Sedan följer några enkla komihåg om kvällens upplägg. Varje anförande får vara max 12 minuter och i slutet får publiken möjlighet att rösta för eller emot propositionen.
Är det dags att sluta sträva efter ekonomisk tillväxt? Kvällens första talare, Simon Sällström, läser polkand-programmet vid Lunds universitet och har varit ordförande för Lunds Debattsällskap. I sitt tal lägger Simon fram propositionen där han illustrerar den ekonomiska tillväxtens konsekvenser genom tre vattenglas som vardera representerar de tre metaforiska elementen vatten, mat och salt. Saltet, menar Simon Sällström, är den ekonomiska tillväxten. Inledningsvis saltar vi maten för att göra den godare, emellertid blir maten vid en viss nivå av sälta oätbar och vattenkonsumtionen ökar därtill, vilket mynnar ut i vattenbrist och mat vi inte längre kan förtära.
Nästa talare kommer från oppositionen. Gustav Reinfeldt, student inom programmet för politik, filosofi och ekonomi vid Lunds universitet och ledamot i Moderata Ungdomsförbundets distriktsstyrelse i Skåne, inleder med bekännelsen att han känner viss nervositet över att debattera denna afton, flankerad av sina två lärare från grundkursen i Nationalekonomi. Därefter nämner Gustav Reinfeldt snabbt elefanten i rummet, klimathotet. Men att tillväxt är oförenligt med önskan om att möta utmaningarna med global uppvärmning och att minska mänsklighetens klimatpåverkan, tror inte Gustav på. Vid avslutningen drar han till med högerns kanske främsta paroll, friheten, som Gustav Reinfeldt menar genereras ur den ekonomiska tillväxten.
Nästa person att inta talarpodiet heter Kajsa Ekman, kulturskribent på Dagens Nyheter och ledarskribent för den vänsterorienterade tidskriften ETC. Hon pratar om pingvindöden och om klimatförändringarna, som hon omnämner i termer av ett brott. Det tämligen omdiskuterade sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp är Kajsa Ekman först om att uppmärksamma under kvällen. Att Sveriges utsläpp sett en nedåtgående trend beror, menar hon, på att svenska industrier har placerats i Kina.
Men egentligen är det inte den ekonomiska tillväxten som utgör problemet, utan profiten, menar Kajsa Ekman. Det är det kapitalistiska system där produktionen ligger i händerna på några få, närmare bestämt en procent av befolkningen, och drivs för att öka deras profit.
”Vi behöver inte fidget spinners” konstaterar Kajsa Ekman i ett målande exempel över hur vi konsumerar prylar från andra sidan jordklotet som samlar damm efter en månad. För att rika ska bli ännu rikare, tillägger hon. Kajsa Ekman poängterar sedan distinktionen mellan profit och välstånd, och att det går att skapa samhällen där människor mår bra och jobbar mindre utan fidget spinners. I en sista kraftansträngning väljer Kajsa Ekman att rikta sig åt de 99 procenten, det vill säga alla som inte tillhör kategorin ”kapitalist”, och uppmanar dessa att rädda ekosystemet, och i slutändan våra liv, genom att sätta stopp för det oansvariga slösandet av jordens resurser.
Den fjärde talaren i ordningen är docent i nationalekonomi och före detta riksdagsledamoten för moderaterna, Anne-Marie Pålsson, här för att representera oppositionen. Anne-Marie inleder med att berätta om Lund på 60-talet, om utedassen och om bilarna som spydde avgaser. Tänk om vi då hade bestämt oss för att stoppa tillväxten, då hade vi haft kvar utedass och stinkande bilar menar Anne-Marie. Är det den värld vi hade velat leva i? Tillväxt har inneburit mycket, ett bättre liv, att vi lever längre och är friskare, menar hon.
Nästa exempel hämtas från Tibet. Anne-Marie Pålsson hade under en resa i landet uppmärksammat alla elbilar som trafikerade gatorna, tack vare Pekingregimens målmedvetenhet gällande Tibets utveckling, berättar Anne-Marie och poängterar snabbt att det finns mycket att diskutera gällande den kinesiska regimen, något hon inte vill gå in på ikväll.
Grundbulten i Anne-Marie Pålssons anförande ligger i den höga levnadsstandarden som har den ekonomiska tillväxten att tacka för. I ett slutgiltigt försök till retorisk effekt ställer Anne-Marie Pålsson frågan ”vad gör vi i ett demokratiskt system om människor inte vill ha mindre ekonomisk tillväxt? Ska vi kasta dom i fängelse?” Vi lever trots allt i ett fritt land menar hon.
Kvällens näst sista talare heter Birger Schlaug, känd som grundare av Miljöpartiet och numera samhällsdebattör med fokus på miljö och ekonomi. Det dröjer inte längre innan Birger problematiserar synen på tillväxt genom frågan: är det verkligen tillväxt som gett upphov till bostäder, mat på borden och hygglig materiell standard? Nej, menar Birger, det är snarare människors strävan efter bättre liv som under historiens gång gått hand i hand med ekonomisk tillväxt.
Vad är ett bättre liv? Undrar Birger Schlaug och slänger sedan in kvällens första, men inte sista, Marxreferens tillsammans med en hänvisning till John Stuart Mill, tillika ”den gamle gode liberalen”. I sin pekoral resulterar referensen i skratt från publiken, kanske på grund av Birgers val att hänvisa samma resonemang till två så olika tänkare. Det hela mynnar ut i den, om än retoriska, inledande frågan vad som definierar ett bättre liv. Mer fritid, delaktig kultur och mer social närvaro, menar Birger, åtminstone vid en viss uppnådd nivå av samhällsrevolution.
Sist ut att tala är Andreas Bergh, också docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och tidigare ledarskribent för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Andreas framför en hypotes om att ingen egentligen strävar efter ekonomisk tillväxt, utan efter att lösa problem. Ekonomisk tillväxt uppstår sedan som ett resultat av människors handlingar genom problemlösning. Den huvudsakliga reflektionen Andreas Bergh framför känns som en gyllene medelväg mellan de två åsiktslägren, nämligen att envar bör reflektera över innehållet i den ekonomiska tillväxten, snarare än om den faktiskt bör existera.
Efter debatten hinner jag precis fånga Birger Schlaug innan han lämnar lokalen.
Vem vann debatten?
–Vi naturligtvis, säger Birger Schlaug.
På samma fråga svarar Andreas Bergh:
–Jag vet inte om någon vann, kanske ingen.
Den slutgiltiga omröstningen bland publiken fick emellertid avgöra kvällens segrare. Publiken ombads även innan debatten att rösta för eller emot tesen. Resultatet visar att tesen initialt hade stöd av 57 stycken och motsattes av 49. Efter debatten klargjordes att propositionen vann med 67 röster, mot oppositionens 39.
