Studentlivskrönikör Eric Sarkar Nilsson reflekterar över klädkoden ”fri klädsel” och om den egentligen är så fri och kreativ som den låter.
Fri klädsel. Två ord som försätter mitt hjärta i panik mer än något annat på fredagseftermiddagarna. Inte för att min garderob är sluskig eller inkomplett, utan för att jag inte är en tankeläsare. Fri klädsel är menat att vara ett vagt begrepp, fritt för var och en att tolka hur de vill. På så sätt fylls nationernas dansgolv av människor som alla uttrycker sin egna individuella stil. Trots det resulterar varje fredag i samma situation: Jag dyker upp på dansgolvet och ser ett hav av killar i vita uppkavlade skjortor. Själv är jag klädd från topp till tå i svart.
Vid de tillfällena känner man sig som huvudkaraktären i en svensk familjefilm, alltså smådum, bortgjord, och framför allt missanpassad. Jag som trodde att folk fått höra just de filmernas cliché-budskap om att vara sig själv tillräckligt mycket för att det skulle sjunkit in vid det här laget. Istället verkar det ha skett ett uniformerande av tillställningsklädseln på många nationer.
Men jag vägrar gå med på att vi som sticker ut ses som konstiga och att herrmodet på dansgolvet för all framtid kommer se tråkigt ut. Jag tror att vi alla har haft samma reaktion när vi sett över en folkmassa och för ett ögonblick trott att vi befinner oss på en meet-and-greet för kloner. Suck. Då är det inte konstigt att man tar på sig färgglada strumpor, en knasig fluga, eller en hatt för att göra tillvaron lite roligare och mer personlig. Coco Chanel sa en gång att man bör ta av en accessoar innan man lämnar huset, men jag råder er däremot att strunta i vad hon säger. Ha på er vad ni vill så blir det mycket roligare.
Faktum är att jag vet att det finns grabbar i den här staden som tycker det finns något roligt att sticka ut. Jag har själv sett det. Vandrandes på Lunds gator kan man skåda alla subkulturer i världen, plus ölkorvsätande superhjältar, och en norsk super Mario. Det är en mångfald som världen skulle bli sämre av att förlora.
Det som måste ske nu är att vi missanpassade, även de som valt vita skjortor, måste ta tillbaka rampljuset. Först då och bara då kan fri klädsel bli fri igen. Nationer och festlokaler är platser där Lunds alla knäppgökar samlas för att tro att de kan dansa, inte för att skämmas för att de inte förstår hur man klär sig. Jag hoppas att efter sommaren kommer fri klädsel vara fri att tolka igen. Som en liten moderevolution. Är ni med mig så går jag att hitta på min egen ö mitt på dansgolvet iklädd hawaiiskjorta.
