Studentlivskrönikör Johanna Glansén skriver om dilemmat som uppstår av att plötsligt känna sig hemma på två platser.
Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en fördel att säga att jag är från Göteborg här i Lund. Skåningarna blir så himla glada, de ber mig säga någon mening innehållandes la eller gött och jag brer på. ”Det var la gött!”
I en ny stad med nya människor kan det kännas skönt att göra sig påmind om sin ursprungliga hemort. Att få berätta om människorna där och om vad som är typiskt för just den platsen ger en känsla av trygghet och nostalgi. Som nyinflyttad känns det viktigt att få bekräfta varifrån man kommer genom dialekt och kultur för att på så sätt få markera vem man är. Jag ville inte vara sämre, jag älskar ju Göteborg.
Men någon gång i vintras hände något. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var, men plötsligt hade jag börjat intressera mig för skånska traditioner som Mårten Gås, i min sökhistorik fann jag ”Ale stenar utflykt” och jag njöt mer av att höra Stad i ljus än Snart skiner Poseidon efter en utekväll.
Jag märker hur jag sakta men säkert gjort mig hemmastadd här i Lund. Hur jag skapat mig ett liv här. Ett liv med nya vänner, dans på nationer och frukostar/luncher/middagar med lundafalafels. Det känns plötsligt så självklart och så rätt. Som att det är livet i Lund som alltid har existerat.
Oavsett så finns det en tröst; vi kommer återigen att mötas här i höst.
Nu står sommaren för dörren och nästan 40 000 studenter ska resa över Sverige och världen till jobb och semester. Studentlivet i Lund sätts på paus i tre månader. Kanske känns det jätteskönt att få komma bort och hem till det gamla ett tag, kanske känns det bara jobbigt. Oavsett så finns det en tröst; vi kommer återigen att mötas här i höst. Vi kommer att mötas för häng i Stadsparken igen, för att dansa i mörka nationskällare igen och för att köa till falafels i vinternatten igen. Vi har så mycket kvar som väntar.
För jag tror att allt det bästa inte hänt än.
