Under torsdagen förra veckan besökte Prins Daniels Fellowship Lunds universitet. Tillsammans med entreprenörer var Prins Daniel på Ekonomihögskolan för att samtala om entreprenörskap. Jag var där och rapporterade för Lundagård.
På grund av misskommunikation mellan mig och olika presspersoner hade jag efter föreläsningen cyklat tillbaka till redaktionen, glad att det var nedförsbacke och medvind från Ekonomicentrum till AF-borgen. Precis när jag något besviket konstaterat för min kollega att det inte blivit någon intervju med Prinsen får jag ett samtal från Ekonomicentrum: Jag kan få intervjua Prins Daniel. Om jag kommer inom tjugo minuter.
Detta kan jag inte missa. Jag stoppar ner det senaste numret av Lundagård i ryggsäcken – man kan inte komma tomhänt till ett möte med en Prins – och hoppar upp på cykeln.
När jag kommer fram blir jag visad till Prinsens pressekreterare som finurligt frågar om jag eftersvettas från cyklingen. Ja, jo, det gör jag nog. Det är trots allt närmare 30 grader ute och Tunavägens uppförsbacke har satt sina spår. Det, plus att jag ska intervjua min första kunglighet, gör att jag svettas lite.
Det drar ut på tiden. Prinsen sitter och diskuterar entreprenörskap med studenter runt ett bord. Prins Daniel är engagerad i studenternas frågor, vilket är kul att se. Men väntan gör också att tiden för min intervju blir kortare och kortare. Pressekreteraren förklarar att de ska med ett plan till Stockholm om någon timme. Jag får helt enkelt ställa mina frågor när Prinsen kommer att röra sig ner från tredje våningen och ut till bilen som ska ta dem till Sturup.
– Är det något jag ska tänka på under intervjun, frågar jag pressekreteraren.
– Du kan säga Prinsen istället för du…om du vill, svarar han.
– Är det inte skrivet i sten? frågar jag undrande.
– Om du vill, upprepar pressekreteraren.
Jag bestämmer mig för att jag vill säga Prinsen. Det känns rimligt.
Pressekreteraren påminner Prins Daniel om att de måste börja röra på sig. Efter det går allt väldigt snabbt. Prinsen hälsar trevligt på mig samtidigt som vi i en hord av människor börjar röra oss ut mot parkeringen. Jag glömmer bort artigheterna som jag bestämt mig för att hålla mig till. Jag säger du, går före Prinsen genom dörrar och trängs i spiraltrappan som tar oss ner mot bottenplan. Jag antecknar samtidigt som vi går.
– Kommer du komma ihåg det här? frågar Prinsen när han tittar ner på mina skakiga anteckningar.
Jag ler nervöst och ska precis ställa min nästa fråga när rektorn vid Lunds universitet kommer fram och tar Prinsen i hand och räcker fram en gåva från universitetet.
– De går att äta, säger rektorn glatt.
Mellan rektorns överlämning av gåva och några studenter som kommer fram och vill ta selfies, hinner jag ställa en sista fråga innan vi når parkeringen. Innan Prinsen hoppar in i bilen vänder han sig om och ursäktar att det blev så stressigt.
Staben hoppar in i bilen och den kör iväg. Jag står kvar på parkeringen med det senaste numret av Lundagård kvar i ryggsäcken. Det blev liksom aldrig läge.
