Nu är idioten ute igen och han är hungrig. Han kliver med kamrater in på Redfellas som trendigt nog serverar sallad och smoothie till sportiga tjugoåringar. Idioten är inte tjugo eller sportig men han är hungrig och på salladsdiet. Han hade efter en blick på ett fotografi upptäckt att hans självbild inte stämde med fotografiets kalla verklighet. Idiotens självbild var oblygt optimistisk på ett närmast naivt vis, men mannen på bilden hade kulmage och såg trött och svettig ut.
Han får sin sallad i en papperstunna med kupolformat lock. Idioten skryter om det hälsosamma i salladen. Han berättar sedan samtidigt som han demonstrerar att om man sätter på kupollocket så kan man skaka salladen så att ingredienserna blandas med varann och med dressingen på ett smakfullt sätt. Det är fräscht, det är ungdomligt och framförallt är det nyttigt.
Som självlärd kostexpert vet denna subtila idiot hur kropp och själ funkar och tar gärna rollen som instruktör: Han svarar blixtsnabbt på frågor, som han inte har en aning om, och undervisar med van hand de ovetande massorna. Har man bara några högskolepoäng kan man gissa sig till resten under parollen ”sunt förnuft är granne med sanningen”.
Sedan skakar idioten tunnan med sallad inne på det lilla hälsopretentiösa salladsstället. Då locket inte skruvats på ordentligt innan skakning hörs efter två skak ett plötsligt ”fnoosk”. Det är ljudet av sallad som kastas ut över bordet. Det luktar groddar. Dressing och räkor regnar på de kamrater idioten haft med sig. Kamraterna som varit så förväntansfulla.
Sedan blir det tyst. Så tyst så man kan höra den tjugoåriga personalen tänka ” men hallå”. Likt en vinnande pokerspelare fast utan känslan av triumf samlar idioten ihop sin sallad från bordet och äter tyst med skammen som sällskap. Om idioten närvarat på hemkunskapslektionerna i grundskolan kanske han hade fattat bättre än att skaka sin sallad likt tusentals löjliga tjugoåringar därute.
