Sverigedemokraternas historia leder spåren till Lund. Det var här som deras nuvarande toppskikt träffades och svetsade sig samman. Och det var här som de gång på gång väckte anstöt, allmän uppståndelse och stöttes ut av resten av studenterna.
Det är höst år 1999. Björn Söder har just blivit invald som ledamot i Teknologkårens (TLTH) fullmäktige. Ännu känner få till hans uppdrag i Sverigedemokraterna. När detta senare uppdagas uppstår ramaskri: en sverigedemokrat i TLTH:s fullmäktige – det tyckte få kunde gå an.
– Många av oss studenter såg Sverigedemokraterna som en i huvudsak rasistisk och främlingsfientlig organisation, ett parti sprunget ur vit makt-rörelsen. För mig som växte upp på 80- och 90-talet framstod det mycket tydligt, berättar Joakim Andersson, kårordförande för TLTH mellan 1998 och 1999.
Knappt två decennier senare väljs Björn Söder till riksdagens andre vice talman.
Låt oss rulla tillbaka bandet till år 1853. Med anledning av Sveriges stora krigarkung Karl XII:s nära kopplingar till Lund låter Studentkåren göra hans dödsdag till akademisk folkfest med
högtidstal vid AF-borgen, fackeltåg till Katedralskolan, diktläsning och sång. 30-novemberfirandet är fött. Lundaborna är nostalgiska.
I slutet av 1800-talet börjar firandet dock ifrågasättas. Studenter tillhörande den radikala studentföreningen ”De Unge Gubbarne” protesterar mot de reaktionära ideal de anser firandet symbolisera och det blir snart en kamp mellan nationalistiska och radikala krafter. Kåren, som vill hålla sig bortom politiska ställningstaganden, drar sig på 1920-talet ur som arrangör och överlåter firandet på privata aktörer. Nationella och högerextrema grupperingar tar snabbt över facklan, bokstavligen talat, och bildar 30-novemberföreningen.
Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet spårar alltsammans ur i våldsamma sammandrabbningar mellan vad som i tidningen Lundagård år 1994 beskrivs som ”skränande skinheads”
mot ”professionella våldsverkare i rånarluvor”. Polisinsatserna är massiva och stadskärnan spärras av med containrar och kravallstaket. Beväpnade med sköldar griper polisen varje år hundratals demonstranter och polishelikoptrar hovrar över staden. Till slut går det inte längre, polisen sätter stopp och år 1995 får Lundaborna frid. För ett tag.
Vi upplevde Lund som väldigt polariserat. Mycket skitsnack, utfrysning och människor kunde skrika saker på stan. Lund såg oss som en grupp spetälskor.
Samma år reser Björn Söder från Höganäs till Lund för att studera kemiteknik vid Lunds tekniska högskola (LTH). Av vänner beskrivs han som en prydlig och ordningsam person. En perfektionist ut i fingerspetsarna med strukna skjortor och alltid i tid. Han är sedan ett år tillbaka medlem i Sverigedemokraterna men tanken på att gå med i partiet har funnits sedan tidiga tonåren då han upplevt sig orättvist behandlad på grund av sin inställning i invandringsfrågan.
– Vi får lära oss i skolan att vi har demokrati och att alla får tycka och tänka som de vill, men så är det ju inte. Och det har eggat mig enormt, att vilja göra något åt det, säger Björn Söder i journalisten Pontus Mattssons reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet från 2010.
Vid sidan av studierna har Björn Söder flera förtroendeposter inom partiet, bland annat som förbundssekreterare i Sverigedemokratisk ungdom och ledamot i Höörs kommunfullmäktige. I Lund träffar han Helsingborgssyntaren Richard Jomshof och under hösten 1998 bildar de Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund (NDL). Richard, i dag partisekreterare för Sverigedemokraterna, blir ordförande i föreningen och Björn sekreterare samt kassör.
Inom några år flyttar även Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson, senare partiets gruppledare i riksdagen, till Lund. De studerar filosofi respektive historia och enligt ett reportage av Niklas Orrenius från 2010 träffas de alla fyra en januaridag år 1999 på Graffiti Café, ett stenkast från parken Lundagård. De blir vänner och bildar vad som senare kommer att kallas för ”De fyras gäng”.
I NDL anordnar de fester, dricker öl, diskuterar politik och spelar kubb. Inte sällan syns de på den österrikiska ölkällaren Rauchrackel, ute på stan med sina flygblad eller på Lunds nation där de anordnar sittningar. Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund blir dock aldrig större än runt 20 aktiva medlemmar och den innersta kärnan är inte fler än tio. Men för dessa är NDL ett socialt stöd, ett sätt att våga vara nationalkonservativ i Lund.
I november år 1999 bestämmer sig NDL med ”De fyras gäng” i spetsen för att återuppta 30-novemberfirandet. Genom ett spontant initiativ sluter ett tiotal medlemmar upp vid Tegnérsstatyn bredvid AF-borgen. Upplysta av en ensam fackla läser de egenkomponerade dikter och högläser ur Esaias Tegnérs dikt Karl XII:
”Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”
De fortsätter med en tyst minut för de stupade karolinerna och när en krans lagts ner vid foten av statyn utbringar de ett fyrfaldigt leve. Efteråt delar ordförande Jomshof ut pepparkakor och glögg. Själva beskriver de tillställningen som lugn och utan bråk. Varken polis, 30-novemberföreningen, antirasister eller media har uppmärksammat dem, sannolikt eftersom att ingen i förväg visste att firandet skulle ske.
Till skillnad från Björn Söder och Richard Jomshof väljer många styrelseledamöter att hemlighålla sitt engagemang i NDL. I ett inlägg på föreningens hemsida skriver Söder att orsaken är ”den förföljelse av oliktänkanden som råder vid universitetet” och att de inte vill avslöja personer som sitter i olika kårfullmäktige. Björn Söders engagemang i NDL och Sverigedemokraterna ska nämligen få följder för hans egna studentpolitiska åtaganden.
Önskan om att inte representeras av en sverigedemokrat var stark och ansträngningarna för att få till ett omval är det största engagemanget i studentkårsvärlden som jag upplevt.
Hösten år 1999 väljs Björn Söder in i TLTH:s fullmäktige. Invalet är väntat – i fem av tio valkretsar är kandidaterna färre än antalet platser och valdeltagandet ligger på 11,4 procent. Få vet vem Björn Söder är eller känner till hans politiska sympatier. När Thomas Frostberg, redaktör för Lundagård mellan 1997 och 1999, en tid efter invalet skriver en artikel i TCO:s Studentlivssida om Söders engagemang i Sverigedemokraterna utbryter häftiga diskussioner.
– Sverigedemokraterna var inte etablerat i politiska församlingar såsom i dag och att vara medlem i partiet då, kring millennieskiftet, var väldigt kontroversiellt. Mer än vad det hade varit i dag, säger Thomas Frostberg.
Med vetskapen om att Björn Söder är sverigedemokrat vänder sig många studenter till kåren och ordförande Jens Rangefelt för att få honom avsatt. Han förklarar att ett avsättande av Björn Söder inte är möjligt och att nyval kan hållas först efter att 95 namnunderskrifter samlats in.
– Det var en ögonöppnare för många om hur viktigt det är att engagera sig, säger Jens Rangefelt, dåvarande ordförande för Teknologkåren.
Teknologerna får snabbt ihop 155 namn på en lista och drar igång omvalskampanjer där de delar ut informationsblad och skriver debattartiklar. Den i vanliga fall så avslagna kårpolitiken blir plötsligt passionerad, vaknar till liv.
– Önskan om att inte representeras av en sverigedemokrat var stark och ansträngningarna för att få till ett omval är det största engagemanget i studentkårsvärlden som jag upplevt, säger Katarina Bernhardsson, redaktör för Lundagård mellan 1999 och 2001.
Åter till Nationaldemokratiska studentföreningen. På en sittning på Lunds nation den 17 februari år 2000, träffar Mattias Karlsson sin blivande fru, Gabriella Hedarv (tidigare Johansson). Hon blir sedermera vice ordförande i NDL.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Vore det inte för att Jimmie Åkesson satt på stolen mellan oss hade vi kunnat prata hela kvällen, berättar hon.
I stället lämnar Gabriella ett meddelande på hans telefonsvarare och en vecka senare ringer han upp. Mattias och Gabriella blir ett par och hon flyttar in hos honom på Ulrikedal.
Någon månad tidigare har Gabriella Hedarv flyttat till Lund för att läsa humaniora. Hon kommer från en socialdemokratisk släkt och är först med att studera på universitet. Strax innan flytten till Lund har Gabriella träffat en kille som är sverigedemokrat. Hon blir först alldeles förfärad, men efter att ha läst partiprogrammet går hon med.
I dag driver hon eget företag och har starka kopplingar till partiet. Hon är rullstolsburen sedan en bilolycka för tre år sen, ryggen krånglar, och därför ställer hon inte upp i årets val. En solig sensommardag träffar jag henne i hennes hem strax utanför Lund. Vi slår oss ner i en beige, ombonad soffa och hon berättar om tiden i Lund och engagemanget i NDL.
– Vi upplevde Lund som väldigt polariserat. Mycket skitsnack, utfrysning och människor kunde skrika saker på stan. Lund såg oss som en grupp spetälskor, säger hon och fortsätter:
– Vi åkte till Paris år 2002 när [Jean-Marie reds.anm] Le Pen ställde upp i valet. De hade en stor marsch där vi deltog med en svensk flagga och Rapport intervjuade oss. När jag kom tillbaka hade några kursare sett inslaget och det hade spridits. Ingen ville längre sitta bredvid mig på lektionerna, eller äta lunch tillsammans.
På alla nivåer väcker gruppen anstöt. Rektor Boel Flodgren går ut med att NDL inte är välkomna vid Lunds universitet och de portas från studentmässan Hälsningsgillet.
– Det bekräftade bara vår världsbild och känsla av att ingen ville förstå eller acceptera att man kunde tycka annorlunda. Det var vi mot alla andra, säger Gabriella Hedarv.
I februari år 2000 stundar omvalet till TLTH:s fullmäktige. Omvalskandidaterna är fler än i det ordinarie valet och 48 procent av studenterna går och röstar. Det är exceptionellt höga siffror. Björn Söder blir avsatt och några fler försök till studentpolitiskt engagemang blir det inte.
I 30-novemberfirandet involverar han sig desto mer. Iklädda studentmössor sluter han och NDL-medlemmarna år efter år traditionsenligt upp vid Tegnérstatyn med facklor, dikter och kransar. Media- och polisbevakningen ökar varje år och i tidningen Lundagård från år 2000 berättar Richard Jomshof och Björn Söder om varför firandet var viktigt för dem.
– Vi känner bara att vi vill högtidlighålla traditioner som är viktiga för vår svenska kultur, och hylla individer som stått för värderingar vi tycker är viktiga att bevara, säger Richard Jomshof och tillägger att de gör allt de kan för att hålla skinnskallar och nazister på avstånd.
År 2003 flyttar ”De fyras gäng” från staden och NDL rinner ut i sanden. Två år senare blir Jimmie Åkesson partiledare för Sverigedemokraterna och leder, tillsammans med Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, partiet in i riksdagen.
– NDL avvecklades och vi utvecklades från studenter till politiker, säger Gabriella Hedarv.
Fotnot: Lundagård har sökt Björn Söder, Richard Jomshof samt Sverigedemokraterna för en kommentar.
Research: Simon Appelqvist
