Studentlivskrönikör Ida Lunga har tröttnat på att överröstas och skriver om hur det är att gå ifrån duktig flicka till högljudd.
September är här och Lund vaknar till liv efter sommarens dvala. Till melodin av Sailor Moon nynnas “En liten novisch med jättelånga flätor…” och därefter följer ett par rader som inte riktigt lämpar sig för tryck. Det må vara ett par år sedan jag trillade in på utbildningen i Lund, men mycket riktigt hade jag långa flätor. Nu har både flätorna och den försiktiga naturen bytts bort och jag kan inte säga annat än att jag är nöjd.
En gång i tiden var jag snäll och försynt men likt sagans Rapunzel i tornet sitter en duktig flicka gömd och glömd i väntan på att uppmärksammas, räddas. Vad jag kommit fram till efter ett par år vid universitetet och med vad som skulle kunna klassas som lite perspektiv på tillvaron, är att det inte är varken särskilt givande eller konkurrenskraftigt att vara tålmodig.
Knappast är jag ensam om att ha räckt upp handen men förekommits av att svaret ropats ut av en modig själ. Att vänta på sin tur och hålla tand för tunga i syfte att förbli den snälla och duktiga man alltid varit, och förväntas vara, vad förslår ett sådant beteende? Att offra sina egna ambitioner för andras sköra egon är ute, omodernt och krasst sett trist.
Rapunzels torn må förpassa dess invånare utom hörhåll för världen runtomkring men utsikten är insiktsfull: att bara vänta räcker inte till. I en högljudd värld förblir de tystas dröm om meritokrati just en dröm. Vad tjänar bästa svaret till när det inte inte hörs? Trägen vinner säger talesättet, tyvärr har jag inte tid att vara varken tyst eller tålmodig. Att höras, att synas, är vägen framåt, om inte också uppåt. Det är svårt och det är jobbigt och det slutar inte vara det. Däremot så kommer man någonstans.
Jag vet att jag inte är samma person som blygt frågade om vägen den där första dagen på universitetet. Hittat sig själv, det är det mången student som gjort under sin tid här men själv kan jag helt enkelt inte ge slumpen äran. Att bli den jag är idag tog tid och kraft, en hel del mod och ett evinnerligt slit. Det är inget som låg och väntade på att plockas upp på Lunds kullersten. De höjda ögonbrynen på familjemiddagen tar jag med stolthet som ett erkännande. Försök bara “lilla gumman” mig nu.
Jag har slutat vänta på ett uppmärksamt öga, på att de högljudda tystnat nog för att en försiktig röst ska kunna höras. Flätan är klippt och ur tornet har jag flyttat ut, helt för egen kraft.
