Studentlivet är underbart, inspirerande och alldeles alldeles… övermäktigt i för höga doser. Isa Diamant skriver om den hårfina linjen att uppmuntra utan att pressa novischer till engagemang.
Lund tog mig med storm när jag var novisch för ett år sedan. Jag gick med i allt vad studentliv innebar. Sände radio, skrev för en tidning, gick på kvällsföreläsningar och spex nästan varje vecka och skaffade kort på Gerdahallen.
Det var svinkul och otroligt lärorikt alltihop.
Sen blev det vår och karneval, samtidigt som jag började läsa en mer krävande kurs. Långa dagar i skolan följt av långa kvällar på möten ledde till ett ilsket pickande hjärta och en förkylning som aldrig gick över. En dag gick min cykel sönder. I stället för att sörja en trogen vän, bröt jag ihop av en annan anledning.
”Jag hinner inte inte ha en cykel!” gnällde jag i luren till mina föräldrar.
När jag skulle ta studenten för några år sedan pratade jag med en vän om vad vi skulle hitta på nu när vi fick bestämma alldeles själva. Klasskompisars snack om Paris, drömutbildningar och volontärarbete utomlands var inspirerande, men också stressande. Hon sa:
”Alltså. Vi är så privilegierade att vi mår dåligt över hur privilegierade vi är. Världen ligger öppen framför oss och vi blir stressade över att råka välja bort det bästa alternativet till förmån för det näst bästa.”
Som fadder i min programförening har jag under sensommaren visat upp Lund för ett gäng nya studenter. Novischerna har fått bekanta sig med programföreningens utskott, festat på olika nationer och inte minst besökt Hälsningsgillet på AF-borgen. Alla slåss om de nya studenterna. Och allt verkar så kul. Extremsportsällskap, studentkår, bokcirkel. Flera skriver upp sig på det mesta. Det är en fin balans för oss faddrar att uppmuntra utan att pressa till engagemang. Några känner sig nästan tvingade till att göra någonting utöver sina heltidsstudier.
En kväll är vi på förfest innan utgång på nation. Efter en vecka i stan börjar folk bli rätt bekväma med varandra. En novisch undrar hur man engagerar sig i programföreningens tidning, en annan vill veta vilken nation som är roligast att jobba på. En tredje novisch mumlar lite skamset att ”ja man borde ju engagera sig i något… men jag vet inte riktigt vad”.
Innan jag besvarar de två första, svarar jag på den sista kommentaren.
”Vet du, man borde faktiskt ingenting.”
Lust och inget annat ska vara drivkraften bakom ideellt engagemang. Inte ett bättre CV, press från familjen eller ett piffigare instagram-flöde. Ibland finns tid, ork och utrymme i huvudet för att göra saker utanför skolan. Ibland finns det inte.
Bara för att möjligheten finns, måste man faktiskt inte testa allt. Åtminstone inte samtidigt. Det hade jag behövt höra när jag var novisch.
