De kallar sig för ”Sveriges smartaste hockeylag” och fyller sin hemmaarena till sista stol. Lundagård har träffat studentlaget LTH Griparna inför deras kanske mest exalterande säsong hittills.
Inne i ishallen står läktarna tomma. Det är två timmar före midnatt och LTH Griparna har träning. På planen framträder ett tjugotal ishockeyspelare i vita och blå tröjor. Efter att den första övningen tar slut ser somliga sin chans att avnjuta den kortare paus som getts.
På spelarbänken sitter August Sandin och dricker från sin vattenflaska. Han är tillbaka i laget efter ett längre uppehåll. August Sandin lossar hakremmen, drar av sig hjälmen och kliar sig i hårbotten.
– Det känns för jävligt, säger han.
Han drar på sig hjälmen igen och vänder sig om. Ett leende spricker upp i ansiktet och genom visiret ursköljs en blinkning. Tränaren Gustav Pärson och lagkaptenen Ludwig Wikman har svårt att hålla sig för skratt.
– Nu säger du inget mer, i alla fall inget som de kan skriva om, säger Gustav Pärson till sin spelare.
Det märks att det är Gustav Pärson som bestämmer – både på och utanför isen. Han har redan avverkat tre säsonger i laget men hindras i år från spel av en axelskada. Under träningen syns
han, i egenskap av tränare, kontinuerligt ropa ut kommandon medan händerna visar var nästa pass, skridskodrag eller skott ska komma. Samtidigt är han PR-, och marknadsföringsansvarig för laget.
– Egentligen har vi en ganska lös sammansättning. Förenklat kan jag väl säga att vi har en lagkapten, två assisterande lagkaptener och sedan något vi kallar för styrethjälpen. Styrethjälpen består av några före detta lagkaptener som hjälper till med det administrativa arbetet och att infrastrukturen rullar på, berättar Gustav Pärson.
Två veckor senare sitter Gustav Pärson i ett av ishallens instängda omklädningsrum. Rummet är varmt och fuktigt. Träningsväskorna tar mest plats och avger ett os av svett och liniment. I centrum står rummets enda papperskorg. Tejpbitar och använda snusprillor ligger bredvid. Och runt omkring byter spelare om.
– LTH Griparna startades för sex år sedan av Teknologkåren. Under en tid var det bara teknologer som spelade men genom en positiv utveckling består vi numera av studenter från hela universitetslivet. Alla studenter är välkomna. Kravet är bara att de kan spela hockey, säger Gustav Pärson och berättar att de jobbar hårt för att sprida ut kännedom om laget.
– Vi är ett perfekt exempel för de som saknat hockeyn men ändå inte vill lägga ned så mycket tid på det. Däri ligger växtpotentialen för oss men också för hela ligan, fortsätter han.
Inför årets säsong satsar LTH Griparna ordentligt. Det står mer på spel jämfört med tidigare säsonger.
– Det som har hänt är att serien har expanderat och Linnéuniversitetet har lagts till i ligan. Vi har gått med i Svenska Akademiska Idrottsförbundet (SAIF), vilket innebär att vi nu deltar i
hockey-SM för studenter, säger Gustav Pärson, medan han byter om till träningen.
Med andra ord är ligan mer erkänd eftersom de dessförinnan spelade i en informell universitetsliga där universiteten fick planera och samarbeta sinsemellan för att få till matcher.
– Det var ganska prestigelöst men väldigt roligt, säger Gustav Pärson och drar på sig skridskorna.
I omklädningsrummet höjs ljudvolymen på en ensam högtalare samtidigt som nya personer trillar in. Rummet fylls på av spelare i varierande åldrar. Snacket går på högvarv. Reptilsnabba svar hugger på själlösa skämt. Någon berättar att den andre inte levererade på lagets golfturnering men bemöts av att den förre inte leverade så mycket på hockeyträningen. Alla skrattar. En tuff säsong närmar sig och spelarna måste vara redo om de vill spela. En träningströja träffar Gustav Pärson i ansiktet. Han tar på sig tröjan och berättar om målsättningen.
– Det är enkelt. De som tränar mest, spelar mest. Vi ska vinna serien och om vi ska slå lag som Kungliga Tekniska högskolan måste alla vara på topp. De är vår ärkerival, avslutar Gustav Pärson och reser sig upp för att gå ut mot isen.
På spelarbänken sitter Adam Eidenvall från Örnsköldsvik. Han läser teknisk fysik och har varit med sedan starten 2012. Ute på isen är spelarna
indelade i två lag och spelar fem mot fem.
– Det känns bra. Rytmen hittas och laget har kvalitet. Jag tror att det är vårt år. Vi vinner, säger han innan ett byte uppstår och han flyger över sargen för att återgå till intensiteten i matchen.
