Älskade, brukade och missbrukade. Sedan i somras kanske även utrotningshotade. Felicia Green utforskar internetmemernas inverkan på hur vi ser på vår omgivning.
– Bye Felicia! ropar en av våra internationella medarbetare på väg ut genom redaktionsdörren. Han stannar till och rättar sig snabbt:
– Well, I didn’t mean like ”Bye, Felicia”, ursäktar han sig innan han försvinner iväg.
Vi snurrar tillbaka bandet till år 2010. Den näpne norske fiolspelaren Alexander Rybak har året innan charmat Europa och därför tagit Eurovisionsspektaklet till hemmascenen
i Oslo. Det var en händelserik tävling. På grund av en isländsk vulkan tvingas en del länders delegationer ta båten i stället för flyget till Norge. Mitt i Spaniens bidrag stormar en ökänd sabotör scenen.
Men allt det är ointressant. Det intressanta sker i stället när Moldavien äntrar scenen. Landet har klarat sig hyfsat i musiktävlingen sedan de gick med 2005. De har dock aldrig vunnit. Det skulle de inte heller den här gången. Moldaviens bidrag skulle i stället komma att skapa något större och mer långvarigt än en simpel vinst i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Det är mörkt i den norska arenan när moldavierna går på. Sunstroke Project & Olia Tira inleder låten Run Away intensivt med pyroteknik och strålkastare. På en roterande skiva står en fiolspelande man i den typ av kombinerad hockeyfrilla och blonderad tuppkam som bara en östeuropeisk Eurovisionstävlande kan komma undan med.
Mycket längre än så behöver man inte se av framträdandet som, med sina 5,5 miljoner visningar på Eurovisionens officiella Youtube-kanal, har fyra miljoner fler än den tyska vinnaren från samma år. En vänlig själ har länkat de sekunder ur framträdandet som alla är ute efter. Det vill säga de sekunder som saxofonisten Sergey Stepanov spelar sitt saxofonsolo.
”Den kvällen nådde han en ny publik, en ny mening och ett nytt sammanhang.”
Ordet meme, eller mem som det egentligen heter på svenska, har sitt ursprung långt ifrån både Eurovision och dagens internetkultur. I stället myntades begreppet av den brittiske evolutionsbiologen och etologen Richard Dawkins. I boken Den själviska genen från 1976 beskriver han dessa memer som en enhet för kulturöverföring och imitation. En ny typ av evolution, som baseras på kultur snarare än gener. Som exempel på memer ger han bland annat melodier, slagord och klädmoden.
”Vi har den mitt framför oss. Den är fortfarande i sin tidigaste barndom, driver fortfarande omkring i sin ursoppa, men håller ändå redan på att åstadkomma evolutionära förändringar i ett tempo, som får den gamla genen att andfått hamna på efterkälken” skriver Dawkins
i 1992 års upplaga.
Men i början av sommaren 2018 började internet att bubbla. Från 4chans dunkla hörn och Flashbacks trådar till mer allmänna Facebook-diskussioner: Memerna var i fara. Röster om censur höjdes, likaså skapades protestlistor. Det stod nämligen klart att EU-parlamentet skulle komma att rösta om nya upphovsrättslagar som allvarligt skulle kunna skada memgemenskapen. Förslag som riskerade att leda till att plattformar som Facebook skulle behöva börja filtrera bort upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp hos dem.
Eftersom många memer helt enkelt är någon annans upphovsrättsskyddade skapelse, fast med en ny innebörd, är memgemenskapens skräck förståelig. EU valde å andra sidan att svara på det i sammanhanget enda rimliga sättet: Med en mem. Närmare bestämt bilden på en facepalmande kapten Picard från Star trek, tillsammans med texten ”How can anyone think that we would ban memes?”
I mitten av september valde till sist EU-parlamentet att rösta igenom de nya direktiven. Det återstår att se hur det kommer att påverka memerna, och därmed en av nutidens kommunikationsformer.
1976 beskrev evolutionsbiologen och etologen Richard Dawkins hur memerna i ett snabbt tempo var på väg att åstadkomma evolutionära förändringar.
Nu, 42 år senare, kan man konstatera att mycket har hänt. Memerna har revolutionerat ramarna för vår kommunikation och skapat både svårigheter och möjligheter inom desamma. De skapar en ny betydelse och ett nytt värde av något redan befintligt. Vad som helst, och vem som helst kan reduceras, eller upphöjas, till en mem.
Trots att memer kan ses som ett nytt uttryckssätt för mänskligheten, finns det som alltid en baksida. Betydelsen, eller budskapet, i en mem behöver inte alltid vara oskuldsfull.
Grodan Pepe är en välkänd mem som på senare år plockats upp av bland annat Alt right-rörelsen för att sprida politiska budskap och rasistisk propaganda. Något som har lett till att grodans skapare gett sig in i en upphovsrättslig strid om sin gröna skapelse.Likaså har vi extremhögerns så kallade Finspångmemer. Genom dem har en ganska medioker kommun i Östergötland nu tillskrivits innebörden som platsen där de påstådda folkförrädarna – dagens journalister och politiker – i framtiden ska stå till svars för sitt handlande.
Att memer används till propaganda och politiska budskap är inte förvånande. Memernas stora fördel är deras genomslagskraft. De är lätta att ta till sig, och genom dagens teknik även lätta att sprida vidare. Men deras livslängd varierar. En del försvinner lika fort som de kommit, medan andra dröjer sig kvar.
”En del memer kan, precis som vissa gener, vara strålande framgångsrika på kort sikt och sprida sig i rasande fart men inte klara sig länge i mempoolen” skriver Richard Dawkins i Den själviska genen.
Tillbaka till 2010 års Eurovisionsfinal i Oslo. Iklädd ljusblå stuprörsjeans, en randig väst och vita solglasögon, skulle Sergey Stepanov och hans karaktäristiska saxofonjuckande komma att få en given plats i internetvärldens gemensamma memsamling. I rasande fart gick han från schlagersaxofonist till att bli mer känd för världen som Epic sax guy. Den kvällen nådde han en ny publik, en ny mening och ett nytt sammanhang.
Precis på samma sätt kunde ett vänligt hejdå på Lundagårds redaktion tolkas som en förolämpning sedan rapparen Ice cube yttrade orden ”Bye, Felicia” i filmen Friday från 1995. Ett avvisande hej då mellan två karaktärer i en film blev till en mem som nu har förmågan att skapa tvetydighet i avskedsfraser till alla som bär namnet Felicia.
Memerna är det globala internskämtet där alla kan vara delaktiga, frivilligt såväl som ofrivilligt. ”Vi är byggda som genmaskiner och odlade som memmaskiner”, som Dawkins uttrycker det.
