Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elfva Barrio skriver om statens otillräckliga resurser till landets lärosäten och hur detta kan tänkas påverka studenters psykiska hälsa.
Universitet är det ställe där kunskap frodas, där individer utbildas och där nya idéer skapas. Eller så borde det i alla fall vara. Kvaliteten på högre utbildning och forskning har succesivt urholkats sedan att det så kallade produktivitetsavdraget infördes 1995. Detta är ett effektiviseringsförsök som har lett till att lärosäten får mindre och mindre pengar per student från staten för varje år som går, trots att kostnaderna ökar, enligt en rapport från Sveriges universitetslärare och forskare, SULF. När pengarna inte räcker till blir en av konsekvenserna brist på lärarledd tid. När kvaliteten försämras äventyras hela kunskapssamhället.
Enligt Sveriges förenade studentkårer uppger kring 40 procent av heltidsstudenterna att de har nio timmars lärarledd tid eller mindre per vecka. Resterande tid förväntas studenten lägga på självstudier. Förutom att påverka utbildningens kvalitet riskerar detta också att leda till en ökad ojämlikhet bland studenter. De studenter som inte fostrats in i studievana som barn – oftast är dessa studenter sådana som inte haft föräldrar som är akademiker – riskerar att halka efter när pressen på att lära sig på egen hand ökar.
Att kräva att studenten individuellt ska lägga 31 timmar på självstudier är absurt
När resurserna är otillräckliga och oförutsägbara är högskolornas och universitetens satsningar varsamma. Bland annat Studenthälsan drabbas hårt av detta då den finansieras av lärosätena, trots att den psykiska ohälsan är enorm. Varannan student upplever ångest, jämfört med var tredje yrkesverksam.
Att ha otillräcklig lärarledd tid leder till osäkerhet kring lärandets mål i sig. Att kräva att studenten individuellt ska lägga resterande tid – i många fall 31 timmar – på självstudier är absurt. Det är ett högt krav som leder till låg kvalitet och ökad stress.
Folkhälsomyndigheten menar att universitet och högskolor bör arbeta systematiskt för att minska den psykiska ohälsan. Den bör inte bara minskas, utan enligt högskoleförordningen ska högskolorna ansvara för att främja studenternas psykiska hälsa – men med vilka resurser?
Med dagens resursfördelning går det varken att förebygga framtida sår, eller att sätta plåster på redan existerande sådana. Studenter mår dåligt och upplever grov prestationsångest. Motivationen minskar och ohälsan ökar. Hur ska vi nu rädda kunskapssamhället?
Detta är en krönika i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
