Föga ting kan slå mig lika mycket som människors behov av närhet. Som utbytesstudent är det säkert extra påtagligt. Men är Tinder verkligen rätt kanal för krishantering? Eller hur gör man Tinder som bytis?
Den grundläggande konceptanalysen av Tinder känns vedertagen: ”Folk som letar efter kul och/eller kärlek.” Opretentiöst och enkelt. Dock kan det påstås att Tinders initiala syften har utökats med åren. Den snäva beskrivningen av den lätt stigmatiserade ligg-appen har nu utvecklats och jag tror att varje användare brottas med de existentiella frågorna: Vad vill jag ha ut av detta? Vad gör jag här? Varför gud fortsätter jag att reproducera cirkelmönstret att ladda ner och radera appen kontinuerligt tills jag tappat all förståelse för vem jag är? Ofta är svaret: Jag. Vet. Inte. Andra gånger är svaret så enkelt att: Det är lika stimulerande som Candy Crush och där har jag ändå fastnat på nivå 74.
Med Tinder trodde jag att jag hade sett allt. Att jag hört alla mardrömsscenarion förklädda i formen ”casual dejting”. Att jag dessutom själv fallit offer för (eller agerat förövare i?) större dejtingkatastrofer än när Beatles splittrades, känns mer som en trend än enstaka företeelser. Min Tinder-identitet kan liknas vid Lieutenant Dan. Den kedjerökande, alkoholiserade, medaljbärande krigsveteranen, som klär varje mening med tonen ”Mig kan du inte förvåna, jag har sett allt”.
Men icke. Erasmusstudenter överskrider gränser ännu en gång. Det är precis som att alla spärrar släpps, sekunden som utlandsresestipendiet klirrar in på kontot. Vilken energi. Vilket driv. Det swipas vänster, det swipas höger, det swipas upp och det skickas profiler sinsemellan (kan man ens göra så?). De spelar i en helt annan dimension. Jag är bortgjord.
Här slösas ingen tid. Den självbildsdödande aktiviteten att skriva fram och tillbaka i Tinderchatten under dagar, veckor, till och med månader sållas bort. Match är ekvivalent med möte. Letar de kärlek? Jag vet inte, tror inte det. Sex? Kanske, ingen aning. Ses de igen efter första dejten? Nej, det är liksom inte deras stil.
Den här Tinderellan erkänner sig besegrad.
Jag tror många känner igen profilbiografin ”New in town, show me around!” Jag tror även att många likt mig tänker ”pallaaaa” så fort den dyker upp. Men här verkar ”Ny i stan, letar umgänge” – strategin vara förvånansvärt lukrativ. Hänsynslösa och målorienterade ses Erasmusstudenter på barstråket en klassisk torsdagskväll så långt ögat kan nå. Mötande sina lokala Tinderdejter, sippande på Aperol, skoningslöst insupande all matnyttig information som de kan få om staden i kombination med smicker och uppmärksamhet.
Jag har mött mina överherrar. Den här Tinderellan erkänner sig besegrad. Här är det inte en dejting-app eller ett underhållande tidsfördriv. Det är en sport och jag har inte kvalifikationerna för att spela. Ja, föga ting kan slå mig lika mycket som människans behov av närhet. Jag slutar aldrig att förvånas.
