Från ett stilla tåg reflekterar studentlivskrönikör Eric Sarkar Nilsson denna vecka över studenters långdistansförhållanden, och varför de är så lite omtalade.
“Äsch! Det blir bara tre timmar mellan oss. Tre timmar är nästan ingenting”. Det var vad jag sa för ungefär två år sedan när jag ville försäkra min bättre hälft om att det inte är en dålig idé att ingå ett förhållande på avstånd. I dag, två år senare, sitter jag på tåget. På grund av elfel står det stilla någonstans utanför Göteborg. Tröttsamt vänder jag samma blad i kursboken som jag läst i cirka nio timmar väntan på att få komma fram.
Situationen jag befinner mig i just nu kan jag tänka mig att många fått uppleva. Jag säger inte det som ett urvattnat skämt om kollektivtrafiken, utan om hur vi faktiskt är en del som lever med vår partner på annan ort. Enligt en studie av forskare från Wayne University upplever mellan 25 och 50 procent av studenter i förhållanden att avståndet till sin partner är ett hinder.
Siffrorna är lätta att förstå. För många i studentstadiet av livet rycks vi alla åt olika håll, för att sedan försöka hantera det på sina egna vis. Det är genuint intressant att höra hur par i andra långdistansförhållanden skiljer sig från mitt vad gäller användandet av sociala medier och hur ofta man ses. Dock är det ett lågt antal gånger jag haft sådana samtal. Möjligen beror det på att det finns en myt om att den sortens relationer är ohållbara.
Till en början kan det vara frustrerande att inte ha möjligheten att träffa sin partner när man vill. Med tiden lär man sig i stället se på saknad som något naturligt. Många studenter skulle kunna hålla med om det, då de själva saknar sin familj och hemort. Det är sant som Riga Tiger sjunger: “trots att livet är underbart kan man sakna ibland”.
Kvar finns det att önska att långdistansförhållanden flyter till ytan. Det bör ske ett synliggörande av den sortens relationer som grundar sig i att myten spräcks om förhållandenas ohållbarhet. Den gemensamma nämnaren för alla i relationer på distans har jag i stället upplevt är att alla känner att lycka är värd att vänta på.
Jag gnuggar ögonen och sätter mig till rätta. Sedan blickar jag mot klockan. Det har gått tio timmar nu. Tåget har inte rört sig en millimeter. Jag försvinner in i tankarna på vad som väntar på min destination och ler innan jag återgår till boken.
