Att vara bäst må vara en målsättning, men att vara värst, varför vill vi det? Studentlivskrönikör Ida Lunga funderar över det bakvända i att stoltsera med svårigheter.
“Min kurs är så himla jobbig.” följt av “Ja, men när jag läste den var den faktiskt mycket värre…”. Den konversationen har vi alla hört förr. Svårare och svårare, värre än värst, allra jobbigast. Är det verkligen en tävling att försöka vinna och varför strävar vi alltid efter det yttersta?
Att vara tävlingsinriktad verkar falla naturligt för människan. Jämt och ständigt ska vi jämföra oss med varandra och helst gå segrande ur striden, att toppa alla andras åstadkommanden och berättelser oavsett ämne. Oavsett om det rör sig om hur jobbig den senaste tentan var, hur opedagogisk ens föreläsare är eller hur lite CSN som finns kvar för månadens utgifter, gäller det att konkurrera ut varandra.
Vad är så konstruktivt med strävan om att ha det besvärligast?
Tävlandet fortsätter i varje konversation. Beklämmande berättelser om dåliga scheman slås av försenade tentaresultat, kötiderna på AF Bostäder är illa och kön utanför VGs onsdag kväll är värre. Kanske är historier om Skånetrafikens inställda tåg inte så illa och korridorsgrannarnas undermåliga städförmåga bara en anekdot men att tävla i studiebörda som om liv och uppehälle inte redan hängde på nog skör tråd, det är inte värt det.
Skryt om höga betyg och goda nyheter är upplyftande. Vad är så konstruktivt med strävan om att ha det besvärligast? Att vältra sig i bedrövelse verkar ha en farlig tjusning och det smittar. I ett samhälle där psykisk ohälsa bland studenter är hög är det kanske inte den bästa kulturen att bibehålla. Det är jobbigt nog ändå.
Våga vägra vara värre! Se ljuset i dessa mörka tider och lyft och den problematiska schemaläggningen i kursvärderingen i stället för att i lunchrummet. Sluta försöka trumfa varandra i ledsamheter. Visa empati eller stå över en runda och gå tillbaka till GÅ. Förändra, förbättra och föregå med gott exempel, räta ut onda cirklar och vänd på nedåtgående spiraler. Framför allt, sluta hålla tävlingar i lidande där vinsten är de värsta av förutsättningar.
Att klara sig mot alla odds och övervinna svårigheter må vara hedersamt och imponerande, kanske till och med liknas vid tapperhet, det är dock inte en särskilt trevlig väg att vandra. Byt resväg, gå hand i hand och stötta varandra på färden. Medlidande i all sin ära och visst har skryt sin charm men försök inte slå varandra i tragisk tävlan om uppmärksamhet utan hjälp, stötta och förändra. Det är inte värt varken tid eller fokus att försöka vinna en tävling i förlust.
