I en avlägsen by i norra Skåne ligger en avskild del av Lunds studentliv: Trafikflyghögskolan. Lundagård besökte pilotstudenterna som har en cockpit som lektionssal. I år firar de 20-årsjubileum.
Foto: Jonas Jacobson
Startbanan sträcker ut sig. Mittlinjerna försvinner bakom oss i allt högre takt. Vi åker i 120 kilometer i timmen. Pilotinstruktören Mats Ahlgren drar styrspaken mot sig. Nosen pekar uppåt. Avståndet mellan Ljungbyheds startbana och det lilla flygplanet av modell Cirrus SR20 ökar. Barrträden kring området krymper och de enorma hangarerna reduceras till legobitar. Längre bort växer Söderåsens nationalpark fram. Planet girar åt sydväst. Vid horisonten tornar Turning torso upp sig. Vi sätter kurs mot Lund.
– Klossarna där borta är Barsebäck. Vissa dagar kan man se Öresundsbron härifrån, säger Mats Ahlgren.
Han har jobbat som flyglärare på Trafikflyghögskolan (TFHS) sedan 1999, men började att segelflyga redan som 15-åring. I år fyller skolan 20 år i Lunds universitets (LU) regi.
– Ja, det har du rätt i. Det gör vi ju faktiskt, säger Viveka Lund när jag ringer henne och frågar om Lundagård får komma och göra ett reportage på skolan med anledning av 20-årsjubileet.
Viveka Lund är högskolesekreterare och har bland annat hand om rekryteringen till pilotutbildningen. Hon har varit anställd vid skolan i 25 år.
– 1984 startade Försvarsmakten skolan som då hette Trafikflygarhögskolan. Bakgrunden var att de hade svårt att behålla sina militära piloter, säger hon.
I takt med att linjeflygen expanderade rekryterades militärerna till den kommersiella luftfarten. Piloter som kostade staten många miljoner att utbilda blev för dyrt.
– Man stoppade då flykten genom att själva utbilda civila piloter, säger Viveka Lund.
Men under 1990-talet minskade pilotbehovet samtidigt som kommersiella skolor började växa fram i Sverige.
– Försvarsmakten sa då att de inte längre var intresserade av att behålla Trafikflygarhögskolan och frågan om man skulle behålla den eller inte uppstod. Regeringen beslutade att skolan skulle byta namn till Trafikflyghögskolan och tillhöra LU, säger Viveka Lund.
Det var ett kontroversiellt beslut där många i Lund undrade varför universitetet skulle ha en utbildning som saknar akademisk grund.
– Vi kände oss lite som en katt bland hermeliner. Det var en stor övergång för oss, säger Viveka Lund.
I dag är TFHS en världsunik flygskola som erbjuder en komplett pilotutbildning.
– Utbildningen sträcker sig över två och ett halvt år. Sista halvåret gör studenterna praktik på ett flygbolag. Redan under rekryteringen får de veta om de hamnar på SAS, Norwegian eller Primera, säger Viveka Lund.
Terminerna för pilotstudenterna skiljer sig från andra studenters. Vårterminen startar i mars och höstterminen i början av augusti.
– Vi är beroende av väder, vilket inte andra utbildningar är. Under vintern är det för få flygtimmar på grund av hårdare vind, regn och snö. Det är inget kul att flyga i, säger Viveka Lund.
Redan efter en månad flyger studenterna helt på egen hand, utan vare sig instruktör eller kurskamrat bredvid sig.
När Lundagård är på besök har ansökningsperioden just avslutats.
– Vi har fått in 318 ansökningar men en stor del av dem är inte behöriga. Vi har nämligen två väldigt speciella krav. Det ena innebär att man måste vara godkänd i ett anpassat flygpsykologiskt lämplighetstest och det andra är en medicinsk undersökning där man testar EKG, syn, hörsel med mera, säger Viveka Lund.
Psykologitestet och den medicinska undersökningen kostar sammanlagt cirka 15 000 kronor.
– Personligen tycker jag att det är ett jämlikhetsproblem att de sökande måste lägga så mycket pengar innan de ens får en chans att konkurrera om platserna. Vi har fått färre godkända sökande sedan testerna infördes som förkunskapskrav, säger hon.
Av de 318 sökande får 20 personer påbörja pilotutbildningen och klasserna består av 80 till 90 procent av killar, vilket motsvarar könsfördelningen bland de sökande. Varför det ser ut så har Viveka Lund inget svar på.
– Jag vet inte varför vi inte lyckas attrahera fler tjejer. Vi har inte tillräckligt med resurser för att kunna ta tag i det, säger hon.
Cirrusplanets skugga sveper över Max IV-laboratoriet. De vibrationsdämpande kullarna runt anläggningen ser ut som vikingagravar. Vi cirkulerar ett par varv runt området och flyger in över centrala Lund. Det annars så majestätiska Universitetshuset liknar en sockerbit. Vi befinner oss på 300 meters höjd och flyger i drygt 200 kilometer i timmen. Flygplanets maxfart är 360 kilometer i timmen.
– Om vi flyger snabbare än så garanterar nog inte tillverkaren att vingarna sitter kvar, säger Mats Ahlgren skämtsamt.
– Om ni börjar känna er nöjda kan vi ta en sväng om Skäralid och sen återvända till TFHS. Vill du ta över? frågar han mig.
Med låtsad självsäkerhet hör jag mig själv säga ”absolut”. Jag tar tag i styrspaken, trycker ner högerpedalen och skär genom luften i nordostlig riktning. En helt vanlig dag i skolbänken för en pilotstudent, en väldigt ovanlig arbetsdag för mig.
– Lund tur och retur med sightseeing över Skäralid på 42 minuter, säger Mats Ahlgren och ler.
Det gör vi med. Det lilla fyrsitsplanet gör sig redo för sin 11301:a landning.
Ett par killar i tidiga 20-årsåldern sträcker fram sina händer. De har välputsade skor och strukna vita skjortor. På axelslagen är de karaktäristiska pilotklaffarna påsydda. Gustav Jakobsson och Emil Ring går sitt sista år på pilotutbildningen. Om ett halvår börjar deras praktik på flygbolagen SAS och Norwegian. Innan dess ska de skriva examensarbete och slutföra de sista momenten i
flygsimulatorn.
– Jag hittade anteckningar från lågstadiet där jag skrev att jag ville bli pilot. Det har varit lite av en pojkdröm, säger Gustav Jakobsson.
Emil Ring la en karriär som curlingproffs på hyllan för att i stället satsa på sin dröm. Likheterna mellan curling och flygning är kanske större än man tror: precision, analytisk förmåga och samarbete är väldigt viktiga komponenter.
– I augusti nästa år är vi färdigutbildade, men vi lämnar Ljungbyhed i februari, säger Gustav.
– Jag ser verkligen fram emot att få komma ut till flygbolaget och komma vidare mot yrket, säger Emil.
– Det känns som att man gjort Ljungbyhed, tillägger Gustav.
Vi går i samlad trupp mot parkeringen där Gustav Jakobssons Audi står parkerad. Vi är på väg till hjärtat av hela verksamheten: Flygplanshangarerna. De sex Cirrusplanen som ingår i utbildningsflottan står prydligt uppställda.
– ”Luggen” där borta är min favorit, säger Gustav och pekar mot andra sidan hangaren.
– Jag föredrar den här eftersom den har luftkonditionering även när den står still på marken, säger Emil om planet närmast oss.
– Det blir väldigt varmt i dem, tillägger han.
Gustav ger mig instruktioner om hur jag går ombord på flygplanet och Emil hoppar in i passagerarsätet.
– Det skiljer sig lite från ett vanligt klassrum, säger han och ler.
Han lyfter på en lucka i taket och visar ett rött handtag.
– Dra inte i den här. Då skjuts det ut en raket med fallskärm där bak. Det är i fall det värsta tänkbara händer, att motorn dör och du är i ett område där du inte kan glidflyga ner för landning, säger Emil.
– Arlanda är ovanligt lugnt i dag, säger flyginstruktören Johan Stenmark.
– Clear for take off, säger kaptenen.
– Nu sticker de, viskar Gustav exalterat.
Flygplanet av modellen Boeing 737 står på startbanan och accelererar. Plötsligt börjar ett dånande larm ringa i cockpiten. Piloterna vrider och vänder sig i stolarna. Planet stannar.
– Det brinner i högra motorn, utbrister den ena.
– Den kan ni inte släcka själva. Ni bör nog begära ut en brandbil, säger Johan Stenmark.
De två pilotstudenterna har examination i flygsimulatorn men var inte beredda på att planet skulle fatta eld.
– Det var för er skull, säger Emil till mig och skrattar.
Flygsimulatorn kostar tolv miljoner kronor och är en kopia av det plan som de ett halvår senare ska flyga på riktigt. Men då med uppemot 190 passagerare ombord och besättning på totalt fem personer.
Utanför flyghangaren står de tre pilotstudenterna Johan Bergfalk, Alice Zhang och Karl Jergmo och väntar ivrigt på att få ta emot oss. De är uppspelta och verkar vara glada att få träffa någon utanför verksamheten. De är snart halvvägs i sin utbildning och har bott på skolan tillsammans med de andra pilotstudenterna sedan mars i år.
– Man är kapad från civilisationen här, säger Johan.
– Ja, man blir lite folkskygg nästan, skrattar Alice.
– Men vi har en härlig gemenskap och är som en familj, säger Karl.
Den E-formade byggnaden som studenterna bor i ser ut som helt vanliga studentkorridorer med gemensamt kök men egen toalett och dusch. Det doftar stekta fiskpinnar utanför huset som är fullt av avslappnat klädda studenter. En skarp kontrast mot pilotuniformerna som de bär vid flygning.
Ljungbyhed ligger sex mil nordost om Lund och är en tätort
i Klippans kommun med drygt 2000 invånare. I stan ligger en biograf som ser nedlagd ut och en mataffär hälften så stor som Ica Malmborgs. Kollektivförbindelserna är dåliga.
– Det är svårare att ta sig härifrån än hit, säger Johan.
– Det hade varit kul att gå på nationer och vara en del av Lunds studentliv. Men kollektivtrafiken tillåter tyvärr inte det, säger Karl.
Senast de var i Lund firade de Siste april i Stadsparken.
– ”Pilotutbildning i Lund. Va, finns det? Hur söker man dit?” svarar Alice på frågan om hur reaktionerna blir när Lundastudenterna frågar vad de studerar.
– Vi är ganska okända för studenterna i Lund, säger Karl.
– Förhoppningsvis försöker de ändra på det här så att fler söker och visar på så sätt att det finns ett intresse för flygutbildningen. Är intresset för lågt kanske vi inte finns kvar sen, säger Johan.
De berättar att många som påbörjar pilotutbildningen har studerat tidigare, de flesta med någon form av teknisk inriktning. Det är inte ovanligt att man måste söka flera gånger innan man blir antagen. Johan, Alice och Karl kom in på sitt andra försök.
– Jag studerade farkostteknik på Kungliga tekniska högskolan och hade sparat länge för att ha råd med psykologitestet och den medicinska undersökningen. Jag blev så glad när jag fick mitt antagningsbesked att jag kastade mig på sängen och började att böla. Det kändes som en dröm. Det känns fortfarande som en dröm, berättar Alice.
Antalet sökande studenter som har godkända förkunskapskrav inklusive flygpsykologiskt lämplighetstest och medicinsk undersökning är årligen cirka 150 personer. Dessa får komma till teknologernas kårhus i Lund och göra 16 mindre prov som handlar om spatial förmåga, logiskt tänkande, stresstålighet, simultan- och minneskapacitet samt verbal och numerisk förmåga.
De 60 bästa går vidare till testdag två som är datoriserade tester i syfte att få fram en arbetsprofil för spatial-, manuell- och simultankapacitet.
Till testdag tre går 40 personer vidare där de gör samarbetsövningar och blir intervjuade. Hälften av dessa blir antagna till pilotutbildningen.
