Starka karaktärer som driver handlingen framåt. Lundagårds recensent besökte genrepet för Var Glad-spexarnas uppsättning Tusen och en natt.
Foto: Anni-Elina Vänskä
Novembermörkret har lagt sig över Lund. I foajén utanför Konsertsalen trängs folk i en lång kö. Det är dagen innan premiärkvällen för Var Glad-spexarnas uppsättning av Tusen och en natt.
Ljuset släcks och en ensam lila lampa lyser upp den svarta sammetsridån. I öppningsscenen möts vi av Saga och hennes pappa, klädda i morgonrock och pyjamas. Sagas pappa går med på att läsa ur Tusen och en natt som en godnattsaga. Så förflyttas handlingen från Sverige till ett palats i ett land långt bort där sultanen Shariar ska välja ut sin 307:e fru.
Spexet bygger på boken Tusen och en natt – sagan om kung Shariar som blivit bedragen och hämnas alla kvinnor genom att ta livet av sina fruar. När han gifter sig med Sherazade räddar hon sig själv från döden genom att berätta sagor för sultanen.
I Var Glad-spexarnas version smider sultan Shariars bröllopsplanerare Zahir onda planer.
Skådespelarna gör en stark insats genom hela spexet. Första kupletten är en imponerande stämsång som framförs av palatsets kokerska och hennes kökspersonal. Handlingen drivs framåt av de olika karaktärerna; till exempel den fåfänga Aladdin som helst av allt vill bli viral och den förälskade Ali-Babe och Dunya som inte kan sluta tänka på sin häst Butterflip. Under spexets gång kommer också Saga och hennes pappa tillbaka vilket ger en extra dimension till berättelsen.
Skådespelarna interagerar flitigt med publiken. När Ali-Babe får ryggskott vänder hon blicken mot de första bänkraderna och frågar ”Har vi inte någon läkarstudent här?”
Ibland blir berättelsen något spretig eftersom den är väldigt karaktärsdriven. Däremot blir det aldrig tråkigt.
Bästa kuplett: Kärlekskupletten mellan Shariar och Sherazade.
Mest pondus: Kokerskan.
Snyggast dekor: Lönndörren. Men också den självlysande månen.
Bästa scen med ordvitsar: När Dunya pratar med sin häst Butterflip.
